Motståndet mot Said fortsätter

BOKRECENSIONER

Efter Saids död 2003 attackeras hans idéer fortfarande. Hans angripare är oftare politiska än vetenskapliga motståndare. Torsten Kälvemark skriver om Robert Irwins bok "The Orientalists and their enemies".

Foto: Edward Said

Edward Saids Orientalism från 1978 har varit en av de mest inflytelserika böckerna på det humanistiska området under senare decennier. Den gav inspiration och metod till en lång rad studier i vad som kan kallas en postkolonial forskningstradition. Med detta verk blev Said för många en vetenskaplig hjälte och förebild. Till detta kom att hans politiska aktivism mot förtrycket i Palestina förstärkte bilden av en engagerad intellektuell, verksam långt bortom de akademiska elfenbenstornen. Samtidigt blev han förstås kontroversiell både politiskt och forskningsmässigt.

Kärnan i Orientalism är en skoningslös kritik av den tradition i framför allt europeisk forskning för vilken orienten varit det exotiska landet annorlunda. Said vände sig mot "subtila och bestående eurocentriska fördomar mot de arabisk-islamska folken och deras kulturer". Han gisslade också den amerikanska synen på araber som "antingen oljeleverantörer eller potentiella terrorister".

När han dog 2003 hade han förvisso en lång rad vedersakare, men de som attackerat och fortfarande angriper honom är oftare politiska än vetenskapliga motståndare. Det mest intressanta med den bok som den brittiska orientalisten Robert Irwin just publicerat är därför att den är en kritisk granskning av Said som förkastare av en lång tradition av forskning kring Mellanösterns kulturer.

Det ännu intressantare är att Irwin faktiskt inte är ute efter att plocka politiska poäng. Tvärtom; han säger uttryckligen att han i stort sett delar Saids politiska uppfattning när det gäller kampen för palestiniernas rättigheter. Han uppskattar också att Said varit den snart sagt ende akademiker av betydelse som i USA vågat stå upp mot de karikatyrer av arabvärlden som ständigt levereras i media och politisk debatt.

Däremot är Irwin ute efter Saids vetenskapliga skalp när det gäller Orientalism och det enorma inflytande som denna bok fått. I sin framställning ger han många exempel på Saids slarv med fakta och hans ibland obekymrade hållning till historiska primärkällor. Han ser skallet mot orientalismen, i den betydelse som Said gett ordet, som en orsak till att det seriösa studiet av arabisk historia och Mellanösterns kultur gått bakåt vid universitet i västvärlden.

Irwin anför en del bärande skäl för sin sak. Det finns en stor och stolt tradition av orientaliska studier i Europa från 1700- och 1800-talen och den har inte bara stått i tjänst hos kolonisatörer och förtryckare. I vissa avseenden började studiet av arabiskt språk och arabisk kultur som en hjälpvetenskap till bibelforskningen. Många av de mest hängivna forskarna har dessutom närmat sig studiet av semitiska eller iranska språk av just det som återspeglas i titeln på Irwins bok: For the lust of knowing. Lust till kunskap om en värld där vår egen kultur har sina rötter och med vilken vi alltid levat i konfrontation eller grannsämja har varit det grundläggande motivet.

Det finns förstås en rad invändningar som kan göras mot Irwins teser. Den främsta är kanske att han underskattar Said som en viktig väckarklocka för humanister och samhällsvetare inom olika ämnen. Även om orientalismen i hans tappning kan ses som en intellektuell konstruktion har perspektiven från boken haft en stor betydelse för postkoloniala studier av olika slag och öppnat ögonen för vetenskapen som potentiell stödjare av förtryck och kulturell misshandel.

Vill man sätta in denna akademiska uppgörelse i ett bredare perspektiv kan man säga att Irwin företräder engelsk pragmatism och empirisk tradition mot den europeiskt kontinentala filosofi som Said delvis anslutit sig till. Det är för övrigt en klassisk motsättning i de senaste decenniernas humanistiska forskning.

Det är också en motsättning som tas upp i den debatt som redan börjat i brittisk press. Några recensenter jublar förstås över ett angrepp på Said. Men medan de flesta sansade bedömare håller med om att det både finns både slarvfel och övertolkningar i Saids produktion påpekar några (till exempel idéhistorikern Terry Eagleton i New Statesman) att Irwins kritik är alltför svepande och oinformerad när det gäller den vetenskapsteori som Said är influerad av. Han pekar också på att Irwin i sin exposé är så koncentrerad på att skildra vetenskapshistoria att han glömmer att närmare granska det test på en viss typ av orientalism som läget i Mellanöstern just nu råkar bjuda på.

För det är ju faktiskt så att det är en av de tidigare mest uppburna brittisk-amerikanska orientalisterna (och Saids ständiga ideologiska motståndare) Bernard Lewis som är delvis ansvarig för att så mycket i Irak har gått snett efter invasionen 2003. Det som kommit att kallas för "the Lewis doctrine" - en vision av Irak som en sekulariserad islamisk demokrati av turkisk modell - har visat sig vara alla felbedömningars moder. Lewis har effektivt plockats ned från sin piedestal och utvecklingen har visat att forskningen verkligen varit den imperialistiska världsordningens hjälpgumma på ett sätt som bekräftat Saids bärande tes.

Trots sin bistra kritik ger Irwin till slut ändå ett indirekt erkännande av Orientalism när han skriver att det är en bok som mest påminner om en god roman: "den är spännande, den är full av skumma bovar och ett mindre antal ädla gestalter".

Robert Irwin har säkert inte fått sista ordet men hans bok är ett inlägg som är både lärorikt och underhållande. Edward Saids många lärjungar kommer säkert att samla sig till en motkritik. Det är en angelägen debatt som påminner oss om vikten av kunskap om en kulturell sfär kring vilken de senaste veckorna gett prov på fördomar och främlingsrädsla hos politiker och kommentatorer i vår omedelbara närhet.

Idéhistoria

Torsten Kälvemark