Solsidans RUTtna baksida

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:

Om Europas fattiga arbetarklass som inte åker på överklassafari

bilden av klassamhället Medan överklassen gör annat städar ett låglöneproletariat från främmande länder deras hem. Bilden från TV4:s ”Solsidan”.Foto
bilden av klassamhället Medan överklassen gör annat städar ett låglöneproletariat från främmande länder deras hem. Bilden från TV4:s ”Solsidan”.Foto

Mirela börjar städa klockan 6 i ena änden av Stockholm och slutar sin arbetsdag i ett annat väderstreck runt klockan 21. Hon reser sex timmar om dan för att jobba åtta. Femåringen ser hon i stort sett bara på helgerna.

Det kallas ”delad tur” och är en vanlig anställningsform: man jobbar några timmar på morgonen/förmiddagen, sen har man några timmar obetald ”ledighet” till sen eftermiddag/kväll då man börjar städa på ett annat ställe. Jobbet är så slitsamt, att i en del familjer tar tonårsbarnen föräldrarnas sena pass. Hundra år efter barnarbetets avskaffande städas Sverige i hemlighet av låg­löneproletariatets ungar.

De osynliga, kallar Rebecka Bohlin dem i boken med samma namn. Hon har gjort ett klassiskt arbetsplats- och socialreportage om de migranter som arbetar i Stockholm, London och Hamburg.

Många tvingas jobba svart, oförsäkrade och utanför alla trygghetssystem. Migrationsverket har exempel på människor som jobbar tolv timmar om dan, sju dar i veckan för 2 000–3 000 kronor i månaden. De är undantag, men även den normala situationen för lokalvårdare förskräcker.

Gesa Markusson, som själv är städerska och fackligt aktiv, har den erfarnes perspektiv på branschen: HSB har ett kontor på Fleminggatan i Stockholm. 1973 städades lokalerna av 14 personer. I dag gör en människa hela jobbet.

Fler kvinnor än män emigrerar, upplyser Bohlin. Hälften av alla kvinnliga emigranter städar i nån annans hem. Hela Rut-systemet bygger på att det finns kvinnor som på grund av krig eller fattigdom tvingas fly till Europa, där det finns en burgen klass som inte har lust att städa sina egna hem.

Jag utnyttjar ingen, tänker den som för en skitlön anställer en fattig kvinna från Colombia, jag erbjuder bara en möjlighet: Hon ska vara tacksam! Det är mycket lättare för arbetsgivaren att tänka så om städerskan kommer från ett annat land. Utnyttjarens psykologi binder en förljugen gloria av självgott världssamvete.

Migranter är lättare att exploatera och kontrollera än den som har fackliga rättigheter och kollektivavtal. Det är därför polacker är efterfrågade, inte för att polacker är ett folkslag som tycker om att hugga i.

Det osynliga låglöneproletariatet behöver inte anmäla sig till överklassafarin som erbjuder guidningar i de privilegierades kvarter. Solsidan är deras verklighet. De jobbar där.

Så ser det svenska klassamhället ut, det gäller bara att de förtryckta får ett namn och ett ansikte. Maja Ekelöf skrev sin skurhinksrapport 1970, men hennes nutida arbetskamrater behärskar ofta inte mer än ”städsvenska”. Deras historia får Bohlin berätta.

Ekelöf skrev också i en tid när arbetarklassens röst var efterfrågad. I dag stämplas såna erfarenheter som olyckliga ”

kategoriseringar av vi och dom”, för att tala med Dagens Nyheters politiske chefredaktör Peter Wolodarski (5 februari). Klasstänkandet, skriver han med anledning av överklassafarin till Solsidan, förklarar inte verkligheten.

Försök övertyga låglöneprolateriatet om det.

Sakprosa

De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass

Rebecka Bohlin, Atlas Reportage

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.