Dikter under bolster

Göran Sommardal söker olika sätt att läsa Olga Ravns ”Den vita rosen”

Foto: Laerke Posselt
Olga Ravn (född 1986), dansk poet.
BOKRECENSIONER

Det är inget fel på en poet som vill vara en prinsessa på ärten. Tvärtom, förmågan att oavbrutet uppmärksamma den poetiska ärtan under 20 madrasser och ­lika många ejderdunsbolster är vad som utan tvekan krävs för att tillhandahålla en diktsvit med ett så anspråksfullt anslag som Den vita rosen.

I de 160 femradingarna (emellanåt ersatta av ett eller flera x) skapar den danska poeten Olga Ravn uttryck för den vita rosens gränslösa sorg för den sjuke, kanske döde älskade, som både är utgjutelsens föremål och bildmotor för dikten. Det sker genom enkel upprepning, variation, utveckling, avvikelse och gentagelse. Ibland är uttrycket mer konventionellt metaforiskt sammanhållet, som i den trefaldigt upprepade inledningsstrofen:

””Allt / vad jag / har gjort för att / behålla dig / blomstrar”.

Ibland ”chockerande”: ”mitt hjärta är en trasa / det vill prostituera sig”.

Ibland ett uttryck där de intuitivt självklara beteckningarna invaderas av ett mer ”onaturligt” språkbruk och skapar de arran­gerade bilderna: ”Mitt hjärta faller / som en fettdroppe / och försvinner / vita rosanus / mitt hjärta”.


Och många sådana madrasser och ejderdunsbolster blir det, som silar fram dikterna ur den enda rosenärten. Det översiktliga formatet, de vita mellanrums­sidorna och en flitigt upprepad uppsättning ord och begrepp får dikterna i Den vita rosen att framstå som emblem, besvärjelser.

Ibland som ”omedelbara” ända fram mot: ”jag älskar dig / jag älskar dig” eller ”jag vill dö / jag vill dö”. Ibland som en kärvare iakttagelse: ”Under den sjukes näsa / ser vi att blomman / kan vara skinn och läder / att blomman kan vara / sko”.

Och ibland med större komplikation: ”Den sjuke visar sitt öga / och ögat visar sin pappus / blomman faller / mot jorden / för att upprepa sig själv”.

O madrasser och ejderdunsbolster!

Och för att hålla mångfalden av retoriska nivåer och stilmixar samman går det förstås att hitta en kanoniserande undertext, från Södergrans Rosenaltaret, över Paul Celans ”aska” till Jäderlunds äng som en gång varit.

Men det finns ett annat sätt att läsa Den vita rosen, som mer påminner om den läsart som råder i Ravns roman Celestine: hetsigare, intensivare. Då förvandlas dikternas många möten mellan poetiska paraplyer och symaskiner, i rena hastigheten, till den mer omedelbart engagerande, elegiska intrig som behärskar romanen.

Det förblindar en smula den litteraturkritiske iakttagaren, så att han ett par ögonblick befrias från frågan, huruvida denna dikt mest är nödvändigt rörande eller bara förförande bra.


Hursomhelst återstår ett frågetecken. Förvisso kan man på danska lade hundrade blomster blomstre, men på svenska är vi ofina nog att låta dem blomma. Och det är inte översättaren Johanne Lykke Holms fel att blomstre täcker betydelsen av både ”blomma” och ”blomstra”. Och det går inte att korrigera med att byta ut det ena mot det andra, men det förblir en skorrning genom diktsviten att ”blomstra” tvingas beteckna bägge bemärkelserna, som till exempel engelskans blossom också gör.

På svenska betecknar blomstra och, ännu värre, blomstring sedan 1800-talet den överförda bemärkelsen av blomma/frodas. Svårt blir det att tvinga det idiomet att blomma, i all synnerhet i ett poetiskt sammanhang så demonstrativt modernistiskt som Ravns.

Men låt det för all del bli gåtan vi får grubbla på lösningen till: Hur ska rosen beskrivas så att den både blommar och blomstrar?

FAKTA

POESI

»  Den vita rosen

Olga Ravn

Övers. Johanne Lykke Holm

Modernista