Motståndsrörelsen svek judarna

Carsten Palmær om boken som fått det att ta hus i helsike i Norge

Norska motståndsmän marscherar genom ett befriat Oslo 1945.

avCarsten Palmær

BOKRECENSIONER

I ”Det största brottet” (på svenska 2015) berättar Marte Michelet med lågmält ursinne om hur nazisterna gjorde Norge ”judefritt” på senhösten 1942. Norsk polis, i ett hundratal rekvirerade taxibilar, grep först männen och några veckor senare kvinnorna och barnen. 772 människor fördes ombord på skeppen ”Donau” och ”Gotenland” i Oslo hamn för vidare transport till Auschwitz. 34 av dem kom tillbaka efter kriget.

Boken blev en välförtjänt framgång. Marte Michelets reportage satte ansikte och namn på de anonyma offren och även på en av deras bödlar. Det största brottet belönades med Bragepriset och utnämndes till årets viktigaste fackbok i Norge. Men när hon nu i Hva visste hjemmefronten? går ett steg vidare i sin granskning – då tar det hus i helsike.

Norrmännen är med rätta stolta över sin motståndskamp mot de tyska ockupanterna 1940–1945. Inte minst det välorganiserade och skickligt ledda civilmotståndet: Lärarna, som valde att skickas till arbetsläger hellre än att undervisa efter Quislings riktlinjer. Idrottarna som vägrade delta i regimens mästerskapstävlingar. Prästerna som lade ner sina ämbeten i protest.


Enligt gängse historieskrivning kom ”judeaktionen” den 26 oktober 1942 som en blixt från klar himmel. Att många judiska familjer hade stannat i sina bostäder och inte flytt till Sverige beskrivs som judarnas eget val: För att kunna ta sig över gränsen krävdes kontakter eller pengar, om flykten misslyckades hotade dödsdom, också för medhjälpare.

Trots detta försökte många fly och ett antal ”goda norrmän” riskerade livet för att gömma förföljda judar och hjälpa dem till Sverige.

Nu menar Marte Michelet att motståndsrörelsen tre månader i förväg hade varnats av kontakter i Abwehr, den tyska militära underrättelsetjänsten, om att den fullständiga förintelsen av Europas judar hade inletts och att Norge stod på tur.


Det bekräftas av den legendariske sabotören Gunnar ”Kjakan” Sønsteby som också förklarar hemmafrontens passivitet inför judarnas öde: ”Vi skulle slåss. Vi skulle ikke hjelpe folk.”

Hårdhjärtat? Kanske, om man sitter med facit i handen. Att hemmafronten ville reservera sitt känsliga och sårbara nätverk – gömställen, transporter, ”gränslotsar” – för militära ändamål är inte så konstigt. Sist och slutligen var Tysklands nederlag förutsättningen för att rädda såväl judarna som övriga européer som inte ville underkasta sig Quisling och Hitler.

Foto: astrid snipsøyr
Marte Michelet.

Men Marte Michelet är kritisk mot den tidigare historieskrivningen – inklusive den hon själv presenterade i Det största brottet. Michelet menar att ledande män inom den norska exilregeringen och motståndsrörelsen i själva verket var likgiltiga inför sina judiska landsmäns öde och att detta sopats under mattan av lojala historiker efter kriget.


Hemmafrontshjältarnas barnbarn är förbannade på Michelet: Vad har en journalist som är född trettio år efter krigsslutet för rätt att sätta sig till doms över människor som satte hela sin tillvaro på spel för att driva de nazistiska ockupanterna ut ur Norge?

Den verklighet Michelet beskriver är trassligare och solkigare än legenden. Avståndet mellan landsförrädare och frihetshjältar var inte så långt som man gärna vill föreställa sig. Gripandet av judarna i oktober–november 1942 sköttes av Quislings ökända statspolis.

Men ett antal av de poliser som energiskt och plikttroget övervakade att inga kvinnor och barn kom undan transporten till Auschwitz och finkammade sjukhussalarna på jakt efter gömda judar spelade dubbelt. De rapporterade också regelbundet till motståndsrörelsen.

När den norrman som ledde deportationerna, polisinspektör Knut Rød – som arbetat 48 timmar i sträck utan sömn för att se till att inga judar kom undan – ställdes inför rätta efter kriget blev han frikänd. Kollegor och hemmafrontsledare vittnade till hans förmån och 1950 återanställdes Rød vid polisen.


50 000 norrmän dömdes efter kriget för att ha samarbetat med ockupanterna. Inte en enda av de drygt trehundra som deltagit i judeaktionen straffades för det.

Inom motståndsrörelsen gjorde man skillnad på folk och folk: De som förföljdes av politiska skäl smällde högre än de som förföljdes på grund av sitt ursprung och fick företräde när de skulle smugglas över gränsen.

Klassiska antisemitiska föreställningar spreds även bland antinazister: Att judarna skulle vara fordrande, skrikiga och nervösa var ett rykte som spreds av en motståndsman och gränslots som flytt till Sverige. Vad han inte nämnde var att han och en annan frihetskämpe nyligen rånmördat ett äldre judiskt par. De båda mördarna frikändes i en rättegång efter kriget.


De som bestämde sig för att försöka hjälpa så många judar som möjligt över gränsen var en brokig skara. Den tyske affärsmannen Wolfgang Geldmacher samlade ihop sina musikintresserade vänner och bekanta för att varna judiska familjer och hitta gömställen åt dem. Tove Filseth och Ingebjørg Sletten från den ideella organisationen Nansenhjelpen – som redan före kriget bildats för att ta emot judiska flyktingar i Norge – varnade och gömde så många de kunde.

Avståndet mellan landsförrädare och frihetshjältar var inte så långt som man gärna vill föreställa sig

Sjuksköterskan Effi Leganger, tidigare frivillig i spanska inbördeskriget, såg till att 150 efterlysta judar maskerades som patienter och gömdes på Oslos olika sjukhus. Via kommunistpartiets illegala apparat smugglades de sedan över gränsen.


Den mest namnkunniga hjälporganisationen gick under täcknamnet ”Carl Fredriksens transport”. Den startades av en kristen trädgårdsmästare, senare arkebuserad av tyskarna. Fredriksens transport räddade under sex veckor tusen människor – av dem 350 judar – gömda i lastbilar bakom potatissäckar.

Marte Michelet finkammar brev och dagböcker på jakt efter antisemitiska yttranden bland norska ledare i exilen i London. Hon lyfter fram hur judar tvingades betala stora penningsummor för att smugglas över gränsen medan trafiken var gratis för andra norrmän. Hon nämner hur chefen för den norska legationen i Stockholm tyckte att ”rike jøder i Sverige” kunde ta sig an de norska judiska flyktingarna, så att ”disse ulykkelige mennesker” inte låg den norska staten till last.


Jag läser bokens sista sidor i fred och ro på Stockholms tunnelbana. När en rumänsk tiggare kommer skramlande med sin pappersmugg tittar jag bort, som alla andra i vagnen.

Det märkvärdiga med Michelets bok är inte alla människor som tittade bort, lydde order, vägrade hjälpa eller tackade högre makter för att det inte var deras tur den här gången. Deras handlingssätt är inte aktningsvärt, men det är lätt att begripa.

Det märkvärdiga är Geldmacher, Filseth, Sletten, Leganger och de andra som riskerade frihet och liv för att rädda människor som de inte kände, som såg annorlunda ut och talade med brytning. Det är de som stannar i minnet efter avslutad läsning.

ARTIKELN HANDLAR OM