Historisk fullträff om Thomas Cromwell

avAnn Charlott Altstadt

BOKRECENSIONER

Ann Charlott Altstadt hyllar Hillary Mantels mäktiga drama om Thomas Cromwell - Henrik VIII:s närmaste man

mästerverk Thomas Cromwell (1485–1540) är ett sant mästerverk, enligt Ann Charlotte Altstadt. (Målning av Hans Holbein den yngre.)
Hilary mantel

Aldrig har jag läst något så förunderligt hänförande som Hilary Mantels Man Booker-prisbelönta romaner om kung Henrik VIII:s sekreterare Thomas Cromwell. Spelet bakom drottning Anne Boleyns uppgång och fall låter som en The Tudors-såpa men är ett sant mästerverk. Mantels eld, som får 1500-talet att flamma så intensivt innerligt, får alla andra romaner att falna till aska.

I Wolf Hall, som inleder Mantels trilogi, utmanövreras Cromwells älskade fadersfigur kardinal Wolsey när Anne Boleyn stiger mot tronen. Vid kardinalens död tar Cromwell hans plats vid Henriks sida och lyckas upplösa kungens äktenskap med Katarina av Aragonien. I den andra delen, För in de döda, fortsätter Cromwell navigera mellan egenintresse, kungens växlande humör och önskningar, guds och parlamentets lagar, adelsläkters intressen, påven och utländska furstars hot. Nu för att montera ned Anne Boleyn från tronen – och sätta Jane Seymour i hennes ställe. Alltid med stenansikte, älskvärt sätt och diskret konstfulla beräkningar.

Henrik VIII var kung av England 1509-1547.

Skickligt invävda återblickar ger oss nyckeln till Cromwells exceptionella person och en enastående klassresa. Mörbultad av sin flåbuse till far flyr han England och såras svårt som legoknekt i den franske kungens sold. På nåder i det italienska finanshuset Frescobaldis kök tar han sig snart till räknekammare och middagsbord.

Cromwell växer till man i kapitalismens vagga. Han bygger fantastiska nätverk – Antwerpen och Milano, husen Fugger och Medici. En borgare är en annan lik, hånar hans belackare bland adeln. Men Cromwell är inte lik någon annan. Fördomsfri behärskar han marknadens blandspråk, folkmål likväl som lärd och nobel konversation. Cromwell har hört den nya tidens ljud. Det är inte kanonens dån utan pennans svaga raspande på ett kontrakt. Han ser det förnuftsvidriga med både rik- och fattigdom men hans progressiva reformförslag förlorar i parlamentet.

Anne Boleyn.

Hilary Mantels Tudortid höljs av dofter från blomster- och örtesängar: kryddnejlika, apelsin, ambra och rosenvatten. Det hörs vrål från Londons ölhundar. Horor ropar ut sitt pris men endast som avlägsna ljudkulisser till skvaller, maktsamtal och blåblodiga utbrott i gobelängklädda gemak.

För första gången i mitt liv längtar jag efter 490 år gamla väderleksrapporter. Aldrig har dis och dimma laddats med en sådan

Jane Seymour

märklig kraft som av ordmagikern Mantel och översättaren Jesper Högström. Svarta fåglar lyfter från trädets nakna gren utan att det blir sökt, bara sällsamt. Tingen fylls med en säregen poesi som trots högstämda anspråk alltid jordas i konkretion. Cromwells saknad efter den döda dotter Grace finner sitt uttryck i de påfågelsvingar hon för länge sedan så lycklig bar på ett julspel. De suckar, avger doft och rök varje år när de ömsint packas ner i sitt fodral.

Språksensualisten Mantel låter den blivande drottningen Anne Boleyns hud skimra av guld, honung och ambra när hon utnämns till markisinna. Men på läktaren blixtrar för Cromwells blick kungsfiskarblått. Det är den framtida drottningen bleknosen Jane Seymour som vävt in hans gåva av blått silke i sina långa klänningsärmar. 

Cromwell och hans stora hushåll representerar en ny tid i en gammal värld. Kärnfamiljen är inte uppfunnen så huset är fullt trots hans älskade hustru och döttrars död i svettsjukan. Där trängs släkt och tjänare under hans beskydd. Vid middagsbordet blandas astronomer, konstnärer, handels- och finansmän, diplomater, jurister, frisinnade präster. Det bullrar från hans älskansvärde son Gregory och skyddslingarnas glada upptåg, det maktspelas och disputeras över utsökta middagar.

Mantel låter det förmoderna karnevaliska England blixtra förbi i skränande hopar och Morrisdansare med käpphästar på gatan. I sitt hem finner sig Cromwell bli tilltalad av en utklädd padda eller drake. Den nya tiden speglas inte bara i hans tankar, bördslösa sällskapsliv och i de protestantiska skrifter som smugglas över kanalen. Hans vän konstnären Holbein ritar en dag upp sol och planeter på ett nytt vis: Copernikus kosmos.

När Anne Boleyns huvud faller för bödelns svärd efter skandalösa otrohetsanklagelser så handlar det inte enbart om passion eller klass- och egenintressen. Historien cirklar runt kvinnan och hennes könsdelar i ett grymt patriarkalt politiskt universum. En kyrka upplöses, kättare bränns och historien ändrar riktning.

Den förtorkade Katarina av Aragonien förskjuts då hon bara födde en överlevande dotter. Den blixtrande Anne Boleyn föder en dotter, får två missfall och spelar med allt hon har - sitt sexuella kapital - och förlorar. Medan den bleka Jane Seymour förstår att satsa sin blyga oskuld ända fram till kungens bädd och tron.

Thomas Cromwell kommer också bestiga schavotten. Och jag sörjer honom likt en kärlek som försvann in i evigheten innan jag fick tillfälle att lära känna honom på riktigt. Att jag därför inte vet om jag mäktar del tre är en hyllning om något till Hillary Mantels makalösa författarskap.