Stockholm på de anklagades bänk

Nachla Libres debut benämner problem men gestaltar för lite

Av: Jenny Högström

Publicerad:
Uppdaterad:
Nachla Libre  (född 1986)  har en bakgrund inom spoken word och kollektivet Revolution poetry. ”Tiden har sett allt” är hennes bokdebut.
Foto: Kajsa Göransson
Nachla Libre (född 1986) har en bakgrund inom spoken word och kollektivet Revolution poetry. ”Tiden har sett allt” är hennes bokdebut.

Första ordet i Koranen är ”Bismillah”, arabiska för ”i guds namn”. Det inleder alla suror utom en och används även som formel för att inleda en handling. Eller, i det här fallet, Nachla Libres debutdiktsamling Tiden har sett allt. Koranen, bönen och islam är också återkommande teman. Kampen med dunya, det världsliga, som speglas i dikten, det prosaiska.

Det börjar en minut över midnatt. Några timmar senare ligger diktjaget – eller snarare diktduet – sömnlös medan minuterna tickar. Subjekt är staden. ”Den här staden ler aldrig” står det. Det är en ovänlig, avvisande och exkluderande stad – men icke desto mindre en hemstad.

Det är såklart the Capital of Scandinavia det handlar om. Och i stället för ”Stockholm i mitt hjärta” är det Stockholm på de anklagades bänk. ”Vad har Stockholm gjort med oss? ---/ Vad har Stockholm gjort för oss?” som det står lite längre fram.


Så etableras ett utanförskap – en ”kollektiv ensamhet” – som diktjaget/duet brottas med boken igenom. En obesvarad kärlek. Och poeten som ensling, som outcast, som plågad konstnärssjäl har vi onekligen stött på förut, men oftare som ung vit man än som brun muslimsk kvinna.

Nachla Libre har dock inga problem att kapa det manliga romantiska geniet och återanvända det för sina syften. Roligast gör hon det i dikten ”Kastad”: ”Oh nej// Är jag som Shakespeare //Oh nej // Tror jag för stort om mig själv// Oh nej// Är det här en svennedikt?”

En annan gång nöjer hon sig med att upprepa påståendet ”FUCK DET MANLIGA 'GENIET'” fem gånger på raken.

Ja, Nachla Libre, som har en bakgrund inom spoken word och kollektivet Revolution poetry, jobbar inte direkt med understatements. Eller undertext. Det är kataloger, anaforer, allitterationer, fyndiga ordvändningar och en del mer lågmälda berättande dikter.

Dikterna heter grejer som Panikångest, K.O., Strike a pose, Oum Kalthoum eller Telenovela. Libre som har libysk-chilensk familj, drar in både arabiska och spanska i sina talspråkliga dikter, det ena präglat av islam och det andra av revolutionärer i exil. Ett komplext arv. Samtidigt vill poeten ”förädla sin svenska” – i ett land som inte kan uttala hennes namn.


The struggle is real, som det heter. Jag tänker på en text av poeten Nino Mick där han, med bakgrund i slampoesin, jämförde sin egen ”assimilering” av scenpoesi till boksidan med Yolanda Aurora Bohm Ramirez som i stället ville ”fajtas för det muntliga” och ”pusha bokpoesins gränser”. ”Det finns hopp mellan raderna” skriver Nachla Libre. Men gör det det?

För vad gör man med rader som ”Vithetsnormen är en mördare”? När Libre skriver ”Vi vill bara göra konst, i stället tvingas vi hålla lektioner i samhällsvetenskap” tänker jag på Donia Salehs roman Ya Leila där kompisen Amila vägrar ge ”gratislektioner i rasism”. 

Skillnaden här är att Saleh faktiskt gestaltar problemet – medan Libre nöjer sig med att benämna det. Det tycker jag är att ge poesin som verkningsmedel alldeles för lite förtroende. Och mig som läsare också.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.