Klassiskt motgift anno 2019

Årskrönika: Den svenska bokbranschens klassikerutgivning är i världsklass

avCarl-Michael Edenborg

Publicerad:
Foto: Nationalmuseum
”Drottning Kristinas ”Maximer” talar levande till oss än i dag genom sin ohöljda narcissism och humor”, skriver Carl-Michael Edenborg.

Det råder brist på goda nyheter. Både i världen och i kulturen. Men till min glädje har jag funnit en: den litterära klassikerutgivningen i Sverige 2019 var synnerligen god.

Det är mitt intryck efter att jag plöjt förlagskataloger och recensioner och hört mig för bland kollegor. Jag har ingen statistik, men är övertygad om att 2019 var ett av de bästa åren i mannaminne.

Omdömet gäller klassikerutgivningens fulla spektrum: från enkla nytryck till exklusiva introduktioner av författarskap.

Alastor Press är inriktat på dekadent 1800-talslitteratur. 2019 använde förlaget crowdfunding, med målet att återuppväcka slutsålda titlar. Man lyckades: med hjälp av trogna läsare kunde närmare tjugo slutsålda titlar göras tillgängliga.

Tillgängligheten av klassiker är basen för en levande litterär sfär, inklusive det litterära kacklandets överbyggnad. Läsarna litar på klassikerna, för de vet att dessa har älskats av många före dem.

Det är en livsnödvändighet i en värld som lider brist på bildning, lärdom av historien och långsiktighet

Men det krävs regelbundna nyöversättningar: en svensk trettiotalsöversättning av ett franskt 1500-talsverk kan vara mer föråldrat än originalet självt.

2019 har sett många nyöversättningar. Det är kanske inte den roligaste uppgiften för förlag, redaktörer och översättare, men viktig. Då och då kan dessutom en nyöversättning vara mer än en modernisering: filologer och litteraturvetare kan ta fram en mer autentisk text, ungefär som filmer i director’s cuts.

Bland nyöversättningarna 2019 lyser Christian Ekvalls av Joseph Conrads Heart of darkness (1899). Mörkrets hjärta gavs ut av ett av landets äldsta små förlag med inriktning på avancerad klassikerutgivning: Bakhåll, som i år även har utökat sin berömvärda lista med titlar av Hemingway, London, Strindberg, Maupassant och Falstaff, Fakir.

En av årets fetaste pärlor är drottning Kristinas (1626–1689) Maximer, en del i Svenska Akademiens serie Svenska klassiker. Förra gången den excentriska drottningens tänkespråk översattes var för över ett halvsekel sedan, då i urval av Sven Stolpe. Horace Engdahl har gått direkt till manuskripten och skänkt oss den första kompletta svenska utgåvan av hennes aforismer, som talar levande till oss än i dag genom sin ohöljda narcissism och humor.

Engdahl har prytt boken med en av klassikergenrens viktigaste men minst uppmärksammade ingredienser: introduktionen.

Denna genre inom genren kan ta sig formen av inledning eller efterord. Trots att den sällan omnämns ger den sammanhang, historik, reflexioner kring dåtid och nutid – den bjuder in, frestar och förför. Många missar introduktionens betydelse vid nytryck av klassiker; en ny, välskriven inledning ökar bokens värde, skapar ingångar till nya läsare och kan ibland rentav förvandla läsningen av originaltexten.

Nyutgåvor och nyöversättningar i all ära, men den första svenska översättningen av ett klassiskt verk eller författarskap förblir klassikerutgivningens krona. Den är att fira som återuppståndelsen på tredje dagen.

Året 2019 har vi helgats med flera stycken. Där finns lyrikförlaget Smockadolls utgåva av den i Sverige nästan okände Hart Cranes (1899–1932) lyriska oeuvre: Från Brooklynbron och andra dikter. Där finns Vertigos tjocka volym med den berömda gotiska skräckromanen Melmoth (1820) av Charles Maturin, översatt av KG Johansson; samma förlag har även låtit översätta Una-bombarens beryktade Industrisamhället och dess framtid (1995).

En efterlängtad första svenska översättning är engelsmannen Richard Burtons inflytelserika studie Melankolins anatomi (1621), i Arne Melbergs översättning, dock i nedskuren form. Samma förlag har givit ut Bordssamtal som del fem i sin serie med den grekiska filosofen Plutarchos skrifter.

Att Albert Bonniers förlag snabbt tryckte nya upplagor av nobelpristagarna Peter Handke (7 titlar) och Olga Tokarczuk (5 titlar) är rutin. Men att ett litet förlag som Faethon inlett en utgivning av Birgitta Trotzigs samlade skrifter väcker en djupare beundran: första delen innehåller Ur de älskandes liv; Bilder; De utsatta.

Andra förlag som år efter år fortsätter att leverera ibland udda, ibland centrala litterära klassiker är Tranan, som i år bland annat släppt den andra delen av sin serie med Borges (1899–1986) klassiska texter; Ellerströms, främst inriktat på lyrik, som bara i år har introducerat och nyutgivit ett drygt tiotal verk, från Whitman och Benjamin till Bachman och Yorcenar; Modernista, med nyutgåvor av Canetti, Mansfield och Simenon och den första svenska översättningen av Eileen Myles moderna klassiker Chelsea Girls (1994) översatt av poeten Helena Eriksson; Hastur, skräckförlaget, har givit ut Aleister Crowley, Lafcadio Hearn och mästaren Lovecraft; Sjösala förlag har i sin ambitiösa klassikerserie inkluderat Stokers Dracula, Orczys Röda nejlikan, Goethes Den unge Werthers lidanden.

Allt det ovanstående är bara ett axplock av årets påfallande rikliga klassikerskörd. Sammanfattningsvis: året 2019 visar att den svenska bokbranschens klassikerutgivning är i världsklass.

Detta motverkar de mörka tendenserna till historielöshet och framtidsfetischism; bidrar till frid och eftertänksamhet; utgör rentav ett revolutionärt uppror mot det accelererande flödet av allt kortare, kortsiktigare informationssnuttar och beslut.

Det är livsnödvändigt i en värld som lider brist på bildning, lärdom av historien och långsiktighet.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM