Med gud och Stalin i Sovjetunionen

Malin Krutmeijer läser en ambitiös roman

Foto: CARINA GRAN
Mattias Hagberg (född 1975).
BOKRECENSIONER

Det snöar och stormar i Mattias Hagbergs romaner. Is knakar över svarta hav och djupa skogstjärnar, moln spricker och blottar en orolig, blek himmel. För några finns det frihet härute, men för de flesta representerar de vilda makterna något hotfullt och omöjligt att bemästra.

Också mellan människorna i husen och samhällena lever motsättningen mellan natur och kultur, i rasbiologiska och koloniala rangordningar där vissa är herrar och andra undersåtar och offer att kartlägga, tämja eller göra slut på.

Hagberg gestaltar idévärldar med en förhöjd, poetisk prosa som på en gång är anspänd och har en genrelitterär, lätt gotisk ton. Det är vågat, och skapar en mörk suggestion.

I Rekviem för en vanskapt lyssnade han in samiska Stinas öde som medicinsk sensation på 1800-talets teatrar och forskningspodier. De användbara utspelade sig 100 år senare, i de avlägsna anstalternas skuggvärld där psykiskt svaga utsätts för grymma experiment. I Syndavittnet löper tråden vidare mot en kärna av blind ideologisk/religiös övertygelse.


Här för en perfekt undersåte ordet. Inifrån Stalins Sovjet berättar en namnlös kvinna om sin tid som piga åt en präst strax före revolutionen. Som ung kommer hon till en rysk ishavsö för att tjäna. Prosan blommar i det kärva klimatet. Kalla vindar pinar hårt arbetande människor, skarpa klippor skär fram ur marken, ­havet tar varje år några ur fiskebefolkningen som utgör den lilla kolonin av norrmän och finnar.

Prästen Sakarias är en sträng schartauan från svenska västkusten. I hans värld föds alla som syndare. Inspirerad av teologen Gottfrid Billing predikar han hotfullt om djävulens ständiga närvaro.

Kvinnan som blir hans piga älskar honom. Fiskarfamiljerna respekterar hans auktoritet, tills en skadad rysk sjöman uppenbarar sig som i dödens stund avvisar ”svartrocken”. Sjömannen berättar om revolutionen och att överhet inte alls är given av gud.

I Sovjetunionen finns ingen gud – fast det gör det egentligen, menar Mattias Hagberg, för han är ute efter att visa hur den ena auktoriteten ersätter den andra. Historiens oundviklighet ersätter guds vilja. Stalin är ett redskap för ”folkets ande” på samma sätt som prästen är Herrens.


Så legitimerar sig makten, och det är ju sant, men ändå känns romanen en smula diffus och ­banal här. Kanske är Hagberg helt enkelt inte lika vass på stalinism som på kolonialism och rasbiologi, för här saknas den djupa klangbotten som finns i hans tidigare böcker.

En annan anmärkning rör språket i några stycken. Uttryck som ”öppna upp” bryter klumpigt den arkaiska stilen. Samma sak när huvudpersonen frågar någon om han ska flytta med orden ”ska han lämna?”.

Men det är småsaker. Syndavittnet är en ambitiös och fascinerande roman, glädjande nog tänkt som första delen i en trilogi om ”de stora idéernas ofullkomlighet”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Romaner