Nervigt familjedrama

Lennart Bromander läser en romandebut av David Nyman

BOKRECENSIONER
Foto: Caroline Andersson
David Nyman (född 1983).

RECENSION. Dåliga nerver har länge varit en folklig beteckning på många psykiska lidanden. Titeln på David Nymans debutroman lyder just Nerverna, och det är åttaårige Harrys mamma Ida, som är drabbad av nerver. Mycket drabbad.

I själva verket handlar det om bipolaritet av det svårare slag, där den maniska polen går över i ren psykos. Tiden är fyrtiotal, och att ha nerver är fortfarande suspekt för vanligt folk.

Romanens undertitel är Berättelsen om en familj och författaren fokuserar inte i första hand på klassperspektiv utan snarare på det obönhörliga sönderfall, som blir följden inte bara för Ida själv utan också för hennes familj.

Både Ida och hennes man Ivar kommer från små förhållanden, men inte minst Ivar är driftig och startar en liten lanthandel någonstans mellan Kolmården och Nyköping.

Under en av krigsvintrarna bryter psykosen ut hos Ida i samband med ett missfall. Hon kommer så småningom tillbaka från sjukhuset men blir aldrig mer bra igen. Psykoserna smyger sig på gång på gång och registreras sakligt av sonen.

Både fadern och sonen vänder sin sorg över Idas mentala sönderfall inåt och tappar snart den emotionella kontakten med varandra. Efter en tid drabbas Ivar av bältros, och lanthandeln måste avyttras. Familjen splittras slutgiltigt. Ida institutionaliseras, och far och son går skilda vägar som tämligen misslyckade diversearbetare.

Så långt framstår Nerverna som en rätt dyster dokumentärroman, en sorglig berättelse ur folkhemmets förbisedda marginal. Men det finaste partiet är slutet, som utspelas 1976.

Ida är död sedan ett tiotal år, Ivar och Harry har dålig kontakt. Harry är skild och betalar ett underhåll han som arbetslös inte har råd med. Pengarna tar slut, och han tvingas ta hjälp av fadern, som ständigt lika tigande accepterar att den verbalt lika tafatte sonen mer eller mindre flyttar in hos honom. Oftast sitter de tysta och röker ute på balkongen. Här växer resterna av denna olycksföljda familj ihop igen, något författaren skickligt och med små medel gestaltar.

Författaren har angett att Ida är en fiktiv version av hans farmor, vilket väl är orsaken till att romanen också innehåller ett längre inslag kring striden om en badplats för patienterna på stadens mentalsjukhus. Den är säkert dokumentär men faller ur ramen för berättelsen. Annars är berättelsen koncentrerad, och författaren låter den tala för sig själv. Den lugna och åskådliga prosan skapar stark relief åt historien.