Thåström från frustration till kontemplation

Alice Kassius Eggers: Att få dyka ner i artistens ”Texter” är rena julafton

avAlice Kassius Eggers

Foto: PETER KJELLERÅS
Thåström på en hemlig nattspelning med Imperiet på Ritz 1986.

Om det är någonting jag tänkt på i mitt liv så är det Joakim Thåströms texter. Från insikten om att första soloskivan innehåller hemliga (för en 13-åring) meddelanden om rysk litteratur till hur Kriget med mig själv är en uppdatering av Edith Södergrans Vierge moderne

Och senare, efter lyckan över hur Skebokvarnsv. 209 verkar perfekt på gränsen till det patetiska, där det storslagna händer – besvikelsen över skivorna som följde. Var det jag eller Thåström som förändrades?

Att nu få dyka ner i hela samlingen, uppmanas att tänka över den i stället för att fyllebabbla för nån som önskar sig någon annanstans, är som julafton.

Boken samlar texterna i en omvänd kronologi som börjar med senaste soloskivan Centralmassivet. Däremot hoppar den från soloskivan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999) tillbaka till Xplodera mig 2000 (1991) och först då förstår jag att kronologin är uppdelad per projekt. Ett något märkligt val, antingen vill man väl se den gradvisa förändringen, klura på vad som föder vad, eller så är tiden oviktig och dispositionen skulle kunna vara mer kreativ. Jobba med motiv till exempel. Eller form. 

För återkommande motiv finns det gott om, liksom poetiska formler. Det skulle gå att bygga kapitel kring städer, religion, kärlek och sex. I Söndagsintervjun i P1 var det stort fokus på resandet, Thåströms rastlöshet som visar sig i texter som Alltid va på väg och Kom med mig (båda 2015).

Den senare är dessutom ett exempel på Thåströms vanligaste språkfigur, anaforen, nyligen beskriven av Victor Malm i Expressen som ”den repeterande, patosfyllda, högtidliga stilfiguren som nu sprider sig bland yngre poeter”.

Och äldre rockstjärnor kanske? Sättet att låta varje rad inledas på samma sätt finns redan i tidiga Ebba Grön-låtar som Mamma pappa barn (”I mitt hus där jag bor …”) men blir tydligt dominant först på senare år. Ofta bara i versen eller refrängen, ibland mer genomgående, ibland med flera ord, ibland bara ett. Nära katalogdikten kommer till exempel Samarkanda, där varje rad börjar med “Som”: ”Som triumfbågen av Remarque / Som Gun Clubs Moder Jord / Som en soluppgång / Som Nina Simone /Som Samarkanda när hon kommer”.

Thåström är en mästare på att skriva berättelser om andras öden när han väl lånar ut sin röst

Om jag ändå ska försöka beskriva rörelsen genom de dryga fyra decennier som finns representerade i Thåströms texter går den, föga förvånande, utifrån och in. Från texter om samhället och omvärlden till texter om jaget.

Inte nödvändigtvis det egna jaget dock, Thåström är en mästare på att skriva berättelser om andras öden när han väl lånar ut sin röst. Hans faibless för historier och skrönor, med Imperiets version av Märk hur vår skugga som talande exempel, fortsätter i både språkbruk och persongalleri.

Men just under Imperiet-åren på 80-talet saknas det pusselbitar eftersom flera av de mer dramatiska texterna bygger på andras berättelser, som Bertolt Brecht och Kurt Weill (Surabaya Johnny, Kanonsång) samt Vykort vars text är en dikt av Bruno K Öijer, och Bellmans nämnda Märk hur vår skugga

Några texter är svårare att förstå varför de utelämnats, till exempel Tennsoldat och eldvakt och Offret (1986) som inte är med men enligt internet är skrivna av Imperiet. Det känns inte som om något är bortvalt av estetiska skäl (trots allt står rader som ”Mitt blod rinner till när du tar min penis i handen” (1981) kvar i all sin prakt).

Thåströms ”Texter” rör sig genom åren också från frustration till kontemplation, där brytpunkten syns tydligt med mästerverket Skebokvarnsv. 209. Flera av texterna från skivan före, som Hål och Sån innehåller aggression, nästan hat. Tre år senare verkar den känslan som bortblåst. Skebokvarnsv. 209 innehåller i stället rader som ”Det kändes som om det var någonting som blev helt mjukt i mig” och ”Man blir sentimental av ingenting”. 

Det är lätt att tänka att tröttheten är den avgörande ingrediensen, en envis och produktiv trötthet – på personan, på att fäktas mot väderkvarnar, på omvärldens förväntningar. Och i bokform likväl som på skiva, lyser de texterna av en särskild nödvändighet.

Jag önskar att det var tydligare vad som tog vid efter denna milstolpe. De första decennierna innehöll skivorna förutom den frustrerande energin också stora berättelser, lånade från litteraturhistorien, världshistorien och dagstidningarna. Nu finns det scener från barer i Europa, men att Thåström skulle kommentera Nürnbergsrättegången eller skriva en låt om skapelseberättelsen eller en annons för en fitness-klubb känns osannolikt. 

De utstötta och bespottade finns dock fortfarande med på ett hörn, bödeln och Venus har blivit adjutanten och Regnbågsflickan. Thåström intresserar sig för utkanten, så länge den ligger i samma kvarter.

ARTIKELN HANDLAR OM