Skam drev honom till att bli den störste

Ola Söderholm läser en lysande analys om varför Letterman blev kung av Late night-tv

Foto: AP
Med över 6000 avsnitt skapade sig David Letterman en unik position i tv-världen.
BOKRECENSIONER

Vad är egentligen grejen med David Letterman? När han den 20 maj 2015 gjorde sin sista show, efter 33 år och mer än 6 000 program, stod hela amerikanska humoreliten i givakt. Inte bara humoreliten förresten, fyra amerikanska presidenter medverkade i öppningssketchen till finalavsnittet.

På ett sätt är det lite svårt att förstå att en så pass hal och svårfångad personlighet har kunnat få en så grundmurad position som den odiskutable kungen. För det är inte helt lätt att veta exakt vad man ska peka på när man ska förklara för en icke-frälst varför Letterman så självklart ska ha en särställning som den utan tvekan bästa ”Late night”-komikern genom tiderna. Är inte Jon Stewart smartare? Är inte Jay Leno en mer slipade ståuppare? Är inte Conan O’Brien en ännu skickligare improvisatör? För att inte tala om Stephen Colbert, Lettermans arvtagare som ”Late show”-programledare, som är en sådan perfekt cocktail av talanger att han nästan verkar framtagen i ett laboratorium. 

Men Letterman är ändå störst. Det mest ambitiösa försöket hittills att förklara varför är New York Times-journalisten Jason Zinomans The last giant of Late night.

Zinoman verkar ha talat med varenda människa som kommit i Lettermans väg från uppväxten i Indiana via åren som kämpande ståuppkomiker på Comedy Store i Los Angeles till ”Late night”-imperiet i New York. 

Men ännu mer än en extremt välresearchad biografi är boken en lysande analys, som drivs framåt av Zinomans ambition att ringa in och försöka förstå Lettermans unika komiska sensibilitet.

Den mest uppenbara förklaringen till Lettermans status är att han är den store innovatören. Han skapade anti-talkshowen som hånade konventionerna, tv-programmet som hade tv-mediet som sitt främsta mål för satir. ”Late night” kunde göra exakt det talkshower gjort tidigare fast ironiskt och medvetet pajigt, kanske tydligast illustrerat i skillnaden mellan att göra ”stupid pet tricks” jämfört med att bara göra ”pet tricks”. Skådespelaren Alec Baldwin har sammanfattat Lettermans arv med orden ”före Dave var trumvirveln alltid uppriktig, efter Dave var den alltid ironisk”. 

Lejonparten av Zinomans bok ägnas åt Lettermans 80-tal då showen var som mest oförutsägbart nyskapande: Ett helt avsnitt spelades in på ett flygplan, ett annat avsnitt var bara en repris av ett gammalt avsnitt fast med Dave uppe i ena hörnet kommenterandes sig själv. Man gjorde stunts som att kasta bowlingklot från hustak, köra över föremål med en ångvält eller klä Letterman i en kostym med brustabletter och sänka ner honom i en tank med vatten. Allt medan Dave konstant påminde tittarna om att det de såg var ett idiotiskt slöseri med tid. 

Men ”Late nights” stilbildande komik kan enligt Zinoman inte bara tillskrivas Letterman själv. Det var ett grupparbete där den viktigaste kreativa partnern var Merrill Markoe, showens första huvudmanusförfattare och även Lettermans dåvarande flickvän. 

När Markoe och den första generationen manusförfattare lämnade showen i slutet av 80-talet blev den också mindre experimentell. Den började i stället alltmer fokusera på programledarens märkliga, neurotiska och plågade personlighet, vilket på ett sätt ledde till en ännu mer intressant och modig show. För absurdistiska formexperiment i all ära, men det är i sättet att förmedla sin personlighet som Letterman verkligen skiljer ut sig från och står över konkurrensen.

Manusförfattaren Steve Young beskriver sin ständigt självspäkande och orolige chef som att han ”aldrig var bekväm om han inte fick sjuda av missnöjdhet över något”. Och att Letterman sjöd var uppenbart för alla som tittade. Inte bara av lidande. Var han entusiastisk över något bubblade det också, på ett helt annat sätt än när Jimmy Fallon klistrar på sitt game face och leker roliga timmen med kändisar. 

Hur Letterman på riktigt kände, inför en gäst eller inför en sketch, kommunicerades ständigt, om inte direkt så med tonfall, blickar och pauser. Hans ironi var ingen återvändsgränd eller trött pose. Det var ett kodat språk där en blyg och hämmad man från Mellanvästern kunde säga saker som inte gick att säga direkt. Trots att han var en gränslöst skamfylld människa som avskydde att avslöja och blotta sig själv kunde han inte låta bli, att på sitt eget skeva sätt, göra just det. Han gjorde det så till den milda grad att han blev den mest fullt utvecklade personligheten i tv-historien. Det är grejen med David Letterman. 

ARTIKELN HANDLAR OM