Malin Wollin

Systerns missbruk blir hela familjens fall

Malin Wollins roman är skriven med omsorg och pregnans

Av: 

Annina Rabe

Malin Wollin är kolumnist i Aftonbladet och aktuell med romanen ”När jag tänker på henne”.
Malin Wollin är kolumnist i Aftonbladet och aktuell med romanen ”När jag tänker på henne”.

BOKRECENSIONER

Det finns så många ömkliga familjer, tänker jag ibland. Inte sällan när jag ser gamla bleknade foton av familjeliv från diffusa barndomsland. Alla de där passerade julklappsutdelningarna, sommarlovsbaden, frukostborden. Bilder som ofta döljer så många oförlösta känslor, hemligheter och allmän sorglighet.

Malin Wollins När jag tänker på henne handlar om en sådan ömklig svensk familj, och den tar avstamp just i ett sådant gammalt fotografi. Två systrar leker i en uppblåsbar pool. Deras respektive roller utkristalliserar sig snart: den äldre systern är djärv och utlevande, medan den andra är mer tillbakadragen och därmed i ett automatiskt underläge.

När nästa kapitel inleds är det nutid. Av systrarna finns bara den yngre Sara kvar. Också mamman är borta, förstår vi snart, och pappan är omgift. Sara är nyskild och ensamstående mamma. Där finns också ett barn som vi snart förstår är den döda äldre systerns.


Historien som rullas upp om två väldigt olika systrar är knappast originell, men Malin Wollin berättar den med omsorg och pregnans. Den rappa slagfärdighet som brukar prägla hennes krönikor är nedtonad, även om det finns stråk av mörk humor mitt i det svartaste eländet. Det kan behövas, för kul är det inte att vara den här familjen. Den äldsta dottern Linda är rastlös, svår och destruktiv. Hon dras snart ner i förödande missbruk, vilket på sikt leder till hela familjens fall.

Linda ses hela tiden med systerns ögon. Kanske därför förblir hon också en ganska konturlös figur, trots att hon är navet som hela romanen cirklar kring. Lite väl konturlös kan jag tycka: det hade fördjupat skildringen än mer om hon hade gjorts lite mindre avlägsen. Desto närmare kommer vi den trötta och vilsna Sara, systern som får ta hand om och städa upp efter familjetragedin men som i vuxen ålder undrar över vart hennes personlighet tog vägen.


Wollin skriver på ett sätt som jag skulle kalla effektfullt. Varje mening hamras in i korta tonsäkra stycken och i knappa monologer. Det finns ett tydligt självförtroende i texten som står i intressant kontrast till huvudpersonens allmänna vilsenhet. Det blir ibland lite monotont, går lite väl mycket på räls (som det också ibland gör i Malin Wollins skarpa krönikor), men många gånger är det riktigt bra.

Det finns en sluttvist i berättelsen om Linda som jag inte skall avslöja här, men som jag är lite förbryllad inför. Berättelsen hade klarat sig lika bra utan den. Framför allt som en berättelse om vilka nyanser sorgen kan innehålla. Att det är fullt möjligt att sörja någon till vanvett och samtidigt vara rasande på den. Det är den sorgen och den bleknade bilden av den lilla ömkliga familjen jag tar med mig från romanen.


Malin Wollin är kolumnist i Aftonbladet, därför recenseras boken av Annina Rabe, kritiker i Expressen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Att sälja eller säljas – det är frågan

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Malin Wollin