Obekväma sanningar om ojämlika Sydafrika

BOKRECENSIONER

Eusebius McKaiser gör en smärtsam uppgörelse med rasistiska och sexistiska tabun

Massakern i Sharpeville, Sydafrika 1960. Apartheidregimens våld och diskriminering har skapat en våldsam manlighet i Sydafrika.  Foto: AP

Ärlighet är den viktigaste ingrediensen i liv, litteratur och kamp. 

Jag säger inte att alla berättelser måste handla om teman som är tabu, men om de inte är brutalt ärliga kan de aldrig vara sanna, vackra eller viktiga.

Det du skriver bör aldrig kokas ihop för att promota ideologier, surfa på trender, smeka egon eller skydda grupper.

Den sydafrikanske, liberale debattören, samhällsanalytikern, programledaren och essäisten Eusebius McKaiser håller nog med mig.

Hans bok En svart man i mitt badrum – essäer om sex, etnicitet och andra obekväma ämnen i dagens Sydafrika har nu kommit på svenska på det lilla nystartade förlaget Kinnehill Publishing. Även om han skriver i en sydafrikansk kontext, så har essäerna relevans för Sverige.

För McKaiser är inget tabu, inget så känsligt att det inte går att prata öppet om. Gång på gång betonar han närheten mellan den privata och den offentliga sfären. Han stoppar fingrarna rakt i Sydafrikas sår och smärtpunkter. Jag håller inte alltid med honom, men allt han skriver är stimulerande och briljant.

I essän ”Har du hört att svarta inte kan vara rasister?” argumenterar han mot dem som menar att svarta inte kan vara rasister, eftersom det är vita som har ekonomisk, politisk och social makt. Den svarta medelklassen är i dag relativt stor och snabbväxande:

”Det vore verkligen en överdrift att påstå att alla dessa svarta sydafrikaner blivit så psykologiskt misshandlade att deras påtagliga medelklasstatus, självförtroende, sociala rörlighet och ekonomiska och sociala kapital skulle vara obetydliga och att de skulle vara ’maktlösa’. /…/ Om man bara kan vara rasist om man har tillräcklig makt, betyder det att vissa vita inte heller kan vara rasister precis som svarta?”

Han berättar hur han blev vittne till ett bråk mellan en svart och en indisk kvinna och instinktivt tog parti för den svarta kvinnan, för att hon till utseendet var mer lik honom. Det leder till frågan: ”Döljer vi våra egna fördomar genom att uppröras över andras rasism?”

Slutsatsen (riktad till alla etniska grupper) är att vi bör vara brutalt ärliga om vårt rasbagage, vår rasism, i stället för att förneka och peka på någon annan.

I en annan essä frågar han om det är fel att ha specifika sexuella preferenser om de är rasistiska och omoraliska. McKaiser själv attraheras mest av svarta män (han definierar sig själv som ”färgad”, det vill säga afrikan med ljusare hud). Mc­Kaiser härleder detta från uppväxten i ett färgat rasistiskt område, där det värsta man kunde göra var att ha sex med en svart man. Tabut tycks senare ha omvandlats till begär. Slutsatsen blir: ”Kroppen är vår identitets mest intima del och det vore kränkande att tvingas ha ’jämställt’, ’icke-rasistiskt’’ eller ’mångkulturellt’ sex”. /…/ Så fortsätt att ha sex med vem du vill i härligt odemokratisk frigjordhet!”

I en sårig essä frågar han sig också varför sydafrikanska män hatar kvinnor så mycket. ”En del kvinnor blir överfallna på grund av att de går i kortkorta kjolar. Och det är bara toppen på det sexistiska isberget. Kvinnor våldtas hela tiden, ofta av sina makar, bröder, pappor eller grannar”. McKaiser ursäktar inte denna våldtäktskultur en sekund, men han försöker förstå den.

Apartheidstatens våld mot svarta och svartas motvåld mot statens våld, i kombination med den diskriminering och fattigdom som flertalet svarta än i dag lever i, har skapat en våldsam manlighet.

Men McKaiser pekar också på att Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder. Vissa fattiga tar sig upp, medan andra blir förlorare som inte lyckas. Och förlorarna tar ut sin frustration på kvinnor och barn.

I essän ”Folket mot Brett Murray” tar McKaiser otvetydigt parti för den fräcka konstnären som avporträtterade president Jacob Zuma med synlig penis, och fick folket och politikerna emot sig. Han drar en parallell till den irritation som uppstod när J M Coetzees Onåd publicerades. Boken tar upp obekväma ämnen som vit skuld, våldtäkt som vedergällning och rädsla mellan människor av olika etnicitet. Många oroade sig för att romanens svarta gestalter inte skulle framstå som förebilder.

McKaisers slutsats blir att konstnärer ”måste tillåtas producera konstnärliga verk som representerar världen som de ser och upplever den på ett själviskt men ärligt vis. /…/ En konstnär som inte är ärlig saknar konstnärlig integritet. /…/ Det är viktigt att stå emot patriotiska krav”.

Ett par gånger tycker jag att McKaiser blir för liberal, just när tyngdpunkten ligger på individuell etik och moral. Men som helhet är det inte sant, för varje mening McKaiser skriver är på djupet medveten om den rasistiska ideologin som så våldsamt format och fortsätter forma Sydafrika.

Men han anser att människor har ett ansvar.

Att hävda att svarta inte kan vara rasister, att sexistiskt beteende bör ursäktas om det kommer från svarta, eller att svarta inte kan tolerera konst som inte är patriotisk mot dem, är att förolämpa, avhumanisera och nedvärdera dem.

Jag gillar mycket hur McKaiser tacklar de marginaliseringar han själv utsätts för. Han blir aldrig defensiv, utan är genomgående offensiv. Han har ett kämparhumör, fullt av humor och självtillit. När han söker bostad och hittar en annons där hyresvärden explicit söker en vit hyresgäst, ringer han genast upp och ställer henne till svars. Sen startar han ett avslöjande samtal utifrån händelsen i sitt radioprogram. Likaså ringer han upp sin äldre kusin som våldtog honom som barn och frågar om han nu våldtar sin egen son.

McKaisers språk är vilt och oakademiskt – ett trots mot den medelklass han numera tillhör. Men han är också väldigt genomtänkt kring allt han slänger ur sig. Till exempel ägnar han en personlig essä åt att analysera varför han kallade två aggressivt tiggande färgade dvärgar för ”vilda djur”.

En komplex essä ägnas åt stämpeln ”kokosnöt”, som används om svarta och färgade som gått i de tidigare helvita skolorna och nu kan tala och uppföra sig som vita.

Vägen fram går genom passion och engagemang, uppriktiga och intelligenta samtal. Tystnad är aldrig botemedlet.

ARTIKELN HANDLAR OM