Jas-affären en krasch för svensk demokrati

Publicerad:
Uppdaterad:

BOKRECENSIONER

Ny reportagebok om Persson-regeringens metoder för att sälja Jas 39 Gripen till Sydafrika

Två Jas 39 Gripen-plan över Kapstaden.
Två Jas 39 Gripen-plan över Kapstaden.
Desmond Tutu.
Foto: ap
Desmond Tutu.

Det var tvunget att lyckas. Om inte Sydafrika, där Sverige hade ett gott anseende och goda kontakter inom regeringspartiet ANC, köpte det kraschande Jas 39 Gripen, så hade dörren stängts till världsmarknaden och Sveriges försök att genom export finansiera det dyra stridsflygsprojektet hade havererat.

Därför igångsattes maskineriet med kraft: statsminister Göran Persson och näringsminister Björn Rosengren smörjde Sydafrikas politiker, Wallenberg släppte lös sina företag, Sida öppnade plånboken – alla bäddade de för industrigruppen Jas, med Saab i spetsen, som skvätte hundratals miljoner kronor, minst, över hemliga agenter och sydafrikanska fackföreningar och andra organisationer som plötsligt tyckte att Jas – det var framtiden för Sydafrika.

Den 3 december 1999 köpte Sydafrika 28 stycken Jas 39 Gripen. Elva år senare får vi facit. I stillsam ton lägger Nils Resare fram sitt nogsamma arbete i reportageboken Mutor, makt och bistånd: Jas och Sydafrikaaffären. Skriften drivs inte av dramaturgisk eller stilistisk genialitet – Resare låter Syd­afrikaaffären träda fram i sin egen fulhet. Som när Saab insåg att de var tvungna att lova feta motköp för att få igenom affären. Motköpen skulle generera tiotusentals jobb i Sydafrika, men i dag utmärks de av anklagelser om felinvesteringar, krossade företag och mutaffärer. Varken Saab eller sydafrikanska myndigheter vill redovisa motköpsaffärerna på grund av ”affärshemligheter”.

”Det är så här man tar pengar från fattiga länder”, sammanfattar oppositionspolitikern Enyinna Nkem-Abona.

Jag kväljs av den här kuren – för i Sydafrikaaffären leder alla vägar till samma korrupta helvete i samhällets toppskikt. Men man måste ha den här boken i kroppen för att förstå Sverige.

Jasaffären har stött Sydafrikas korrupta krafter och motarbetat de sanningssökande, men Jas har även korrumperat Sverige.

Det vet den världsberömde biskopen och Nobels fredspristagare Desmond Tutu, som i januari 2009 uppmanade Sverige: ”Ut med sanningen, säg som det är! Be sen om ursäkt och säg, ja vi var hänsynslösa. Vi utnyttjade människor som var lättpåverkade, för våra egna syften”.

Fyra månader senare lades den svenska förundersökningen ned. Inte för att utredaren trodde att Saab var oskyldiga till mutor i affärer med Sydafrika, Tjeckien och Ungern, utan för att vår lagstiftning är som gjord för att korrupta makthavare inte ska fällas: beviskraven är extremt höga och preskriptionstiden är densamma som för obetalda böter, fem år.

Precis som Jasaffären var och är ett prov för Sydafrikas demokrati, så utgör Resares bok en prövning för Sveriges. Mycket av det han skriver var redan känt, bland annat genom Resares och hans kollega Ylva Johnsons tidigare journalistiska arbete, men det gör inte saken mindre angelägen. Ett land som vill kalla sig demokratiskt och fritt från korruption har bara ett val: ställ alla resurser till förfogande för att utreda vad som hänt, vilka som är skyldiga till brott och felaktigheter, och hur detta inte ska upprepas.

Tills det händer så snurrar Jas-kampanjerna i Brasilien och Indien: svenska politiker rullar röda mattor och förbereder smaskiga motköp.

Christopher Holmbäck

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.