Finansmagistern som byggde landet

Torsten Kälvemark blir nostalgisk av biografin om Gunnar Sträng

Foto: Teckning: EWK.
Gunnar Sträng var finansminister mellan 1955 och 1976. Bilden är beskuren.
BOKRECENSIONER

Det var i slutet på 60-talet som det blev populärt att kalla Gunnar Sträng för ”rikshushållare”. Då hade han sedan 1947 i tur och ordning varit folkhushållningsminister, jordbruksminister och socialminister. Från 1955 och 21 år framåt blev han i regeringen ansvarig för Sveriges finanser, för många en inkarnation av det sunda politiska förnuftet med både livrem och hängslen och med en säkerhetsnål som extra skydd över bakfickan med plånboken.

Under hela Gunnar Strängs politiska liv gällde det att både gasa och bromsa. Om pengarna inte räckte måste staten hitta nya inkomstkällor. Den gamle rikshushållaren Gustav Vasa hade en skattebas i form av nedsmälta kyrkklockor och konfiskerat silver, men för hans sentida efterföljare var läget mer komplicerat. Vid 40-talets slut handlade det också om att balansera Sveriges budget med hjälp av ransoneringar.

Bönderna var fortfarande en politisk maktfaktor och deras riksdagsparti måste hållas på gott humör. LO var också en kraftfull aktör som tryckte på från andra sidan. Välfärdsstaten skulle byggas och industrins vinster fördelas också till de breda lagren.


I en tidigare bok, som kom redan 1992, skildrade Anders L Johansson hur Gunnar Sträng på 30-talet cyklade runt och organiserade statare och trädgårdsarbetare i Mellansverige. I denna nya, 500-sidiga volym ligger fokus på regeringsarbetet från 1945. Den porträtterar en man med fast förankring i arbetarrörelsen, en tuff förhandlare med en inbyggd känsla för social rättvisa. Hans politiska vilja och envishet ledde ofta till strid med de borgerliga, särskilt till det dåtida Högerpartiet. Sträng behövde mer skatteintäkter medan högerledaren Hjalmarsson ville se skattesänkningar – även till priset av ett slopat första barnbidrag. Finansministern ville ha en omsättningsskatt men LO stretade emot.


För oss som var politiskt intresserade på 60-talet och framåt är nästan varje sida i den här boken en nostalgitripp. Politikens ledande aktörer återuppstår. Den som jobbade i statsförvaltningen i början på 70-talet minns också upphetsningen inför de januaridagar när statsverkspropositionen presenterades, en nådig lunta som till vissa delar innebar en rikshushållning på tusenlappsnivå.

”En inkarnation av det sunda ­politiska förnuftet med både livrem och hängslen och med en säkerhetsnål som ­extra skydd över bakfickan med plånboken”

När Gunnar Sträng i början på 60-talet via tv-skärmen kom in i stugorna för att pedagogiskt illustrera budgeten blev han en finansminister nästan i takt med den moderna tiden. Med sin pekpinne i handen blev han samtidigt en symbolisk magister från den gamla skolan.


Utvecklingen sprang ändå snart ifrån honom. Den nya tidens skjutjärnsjournalistik hade ingen respekt ens för en regeringsveteran. Partiets långhåriga ungdom radikaliserades i den mån de inte hoppade av åt vänster. Kvinnornas krav kunde nog Gunnar Sträng aldrig riktigt förstå. När Astrid Lindgren med sin allegoriska saga om Pomperipossa i Monismanen kom att ställa ett nationalmonument mot ett annat var det ingen tvekan om vem som vann i opinionen.

In i det längsta kämpade Gunnar Sträng som ordförande i riksbanksfullmäktige mot avregleringen av valuta- och finansmarknaden men när han 1985 lämnade detta uppdrag tog den socialdemokratiska kanslihushögern över, lånekarusellen startade och fastighetsbubblan blåstes upp. Om denna ekonomiska statskupp har Anders L Johansson många beska ord att säga.


Det här är en tjock bok och även om den är välskriven är den knappast en kioskvältare. Frågan är om inte en kondenserad och populariserad version vore värd att satsa på. Sträng var förvisso en äkta socialdemokratisk politiker men hans storartade insatser för att bygga landet kan nog hyllas också över partigränserna. Inte minst borde en yngre generation få lära sig vad 1900-talets rikshushållare betytt för det samhälle vi nu lever i.

ARTIKELN HANDLAR OM