Sverige, Sverige, Carolaland

BOKRECENSIONER

Lysande porträtt av en artist – och ett folkhem i sönderfall

1 av 5
folkets röst Biografin om nationalklenoden Carola Häggkvist (född 1966) blir samtidigt en träffande bild av verklighetens folk.
Foto: Peter Wixtröm

Sverige håller på att kartläggas. Det arbete som Ika Johannesson och Jon Klingberg inledde med Blod Eld Död, förra årets bok om den svenska metal-historien, får sin lika logiska som inverterade fortsättning i journalisterna Andreas Ekströms och Johanna Koljonens berättelse om nationalklenoden Carola Häggkvist.

Och ändå inte.

Dessa två böcker borde ju vara sina diametrala motsatser men har betydligt fler likheter än skillnader.

De delar ambitionen att genom en genre eller en specifik artist berätta om ett Sverige som knappt har fått hamna mellan hårda pärmar förut.

Författarduon bakom Främling har inte intervjuat Carola, det är på så vis inte en helt regelrätt biografi. Utgångspunkten är att de båda älskar Carola och har gjort det sedan den dagen hon 1983 ”stiger ut i rutan i en gul kosackdräkt”.

Ekströms förklaring till sin Carola-vurm är mycket enkel: han har en djupt katastrofal musiksmak.

Koljonens verkar betydligt mer komplicerad och innefattar den i sammanhanget inte alls oviktiga kitsch-aspekten, den som gjort Carola till en betydande

angelägenhet i HBT-världens ständiga sökande efter divor som är larger than life. Ekström förklarar i ett stycke hur Nirvanas genombrott 1991 får effekten att han ”de följande tjugo åren kommer att ha betydande problem med så gott som all ny musik”. Den tonåriga Koljonen å andra sidan omfamnade helhjärtat – och identifierade sig med – grungen och dess estetik.

De här infallsvinklarna bidrar i allra högsta grad till att göra Främling till glimrande läsning.

Musiken får stå åt sidan som en kuliss till en historia om Sverige, om folkhemmet och dess långsamma sönderfall, från slutet av 1970-talet till i dag. Det handlar om ett land där en kortlivad partiledare född på 1960-talet – bara några få år före mig – nyligen vann folkets kärlek för att han tyckte om Elvis Presley. Precis som Carolas pappa. Och Carola själv.

Den ofta kompletta avsaknaden av framåtrörelse är ett udda supersvenskt fenomen.

Men i detta Sverige är det just så det alltid kommer att vara.

Bilden som målas upp – Carola är blott ett verktyg – är av ett fortfarande väglöst land där väldigt lite rör sig framåt. Rent symboliskt kan man enkelt ersätta Carolas karakteristiska Bibel i handen från genombrottsaftonen med en motbok från 1920-talet.

Här har nutida svenska internationella succéer som, säg, Acne, Lykke Li eller Robyn gått till synes spårlöst förbi. De existerar inte ens i den här historieskrivningen. Med all rätt, kanske man bör säga. Här finns heller inga spår av kokain, knappt ens någon alkohol.

Främling utspelar sig bland – ja, det måste sägas – det så kallade verklighetens folk. Inte i världens modernaste land utan i den minsta gemensamma nämnarens trygga famn.

Främling lyckas sätta fingret på så mycket att jag stundtals blir yr av teoretiska tankar. Inte så mycket av författarnas teorier om hur eller varför, som av de egna som föds ur Ekströms och Koljonens försök att porträttera en artist och en röst som – hennes gospelskivor undantagna – haft nästan imponerande lite att säga musikaliskt. Just detta tvingar dem att välja andra avfarter från och till sitt subjekt.

Nästan som ett olycksfall i arbetet mynnar således Främling ut i ett träffsäkert Sverige-porträtt.

Väldigt långt, långt borta från Lilla Baren på Riche. Här befinner vi oss i generiska radhusområden med splitternya hörnsoffor där familjen umgås framför fredagsunderhållningen på tv. Här sker det inga små vardagsrevolter, det knallar mest bara på. I Främling åker vi till Ica Kvantum, Lindex på Storgatan och kanske på årligt besök i Stockholm för att se den där musikalen som Ann-Charlotte och Göran på jobbet tyckte var så bra.

Allt är trevligt, chosefritt och det finaste man kan göra är att bjussa på sig själv. Här är homosexualitet fortfarande något exotiskt och förbjudet. Som vore det ett märkligt nytt utomsocknes påfund.

Och det är ju landet i Främling vi fortfarande lever i hur hårt än några av oss försöker låtsas något annat.

Andres Lokko