Behagligt myller

avMagnus Ringgren

Publicerad:
Uppdaterad:

Mångsysslaren Jonas Ellerström fortsätter sitt uthålliga arbete

Jonas Ellerström, född 1958. Foto: Elisabeth Mansén

En bra essä känner man igen när man träffar på den – det är nog den enda definition man kan ge. Den ska inte bara redovisa eller driva ett resonemang; den ska våga mer än så. Den bör vistas mellan artikeln och den vetenskapliga uppsatsen – och gärna så långt bort som möjligt från ­båda. Den får gärna vara egensinnig, och tråkighet är det värsta man kan beskylla den för.

Jonas Ellerström är en mångsysslare i den litterära världen. Mest känd är han som förbluffande uthållig förläggare av svår­sålda böcker. Men han är också översättare och introduktör. En gång skulle han bli bibliotekarie kan man inhämta i hans nya omfångsrika essäbok Hemlängtan ur världen.

Han sorterade Ivar Harries brev på Lunds universitetsbibliotek och hittade en rolig skriftväxling mellan honom och Majken Johansson. Detta är ett av många exempel på att Ellerström hör hemma i Skåne även om han ­numera är bosatt i Stockholm. Men världens navel förflyttar sig ju runt klotet, och varför inte placera den någon annanstans än i huvudstaden för ett ögonblick? Varför kan inte ett vidlyftigt resonemang kring poesi få börja hos skåningarna Ekelund, Harrie och Johansson?

Ellerströms texter befinner sig inte alltid i traditionens huvud­fåra. Han har ett utpräglat sinne för marginalerna. En stor uppsats ägnar han åt Folke Dahlberg som i sin livstid inte alls var försummad av publik och kritik, men som ändå blivit sinnebilden för ”minor poets”. Här är det dock den säregne bildkonstnären Dahlberg som står i centrum. Hans envetna fasthållande vid sin geografiska hemvist vid norra Vättern gör honom till ett gott ­exempel på tankarna om ”platsens ande” som dominerade några skånska poeters intresse mot 1900-talets slut. Ellerström stannar gärna upp, fortsätter en tanke som andra i hastigheten tappade bort för en generation sedan. Det är en ofta befriande långsamhet.

Mest handlar det om romantik, symbolism och tidig modernism, om hur traditionen verkar vidare in mot vår tid. Almqvists Songes och Paul Anderssons Elegi över en förlorad sommar är självklara rastställen. T S Eliot (som Ellerström översatt) är en favorit. Boktiteln Hemlängtan ur världen är som hämtad från Erik Johan Stagnelius, och visst hittar författaren en linje från honom till Vilhelm Ekelund.

Det finns ett gnostiskt drag hos Jonas Ellerström. Poesins gnista är instängd i vardag och materia, och den längtar ut till ­frihet och himmelskt andligt liv.

I poesins teologi finns dock en annan linje där dikten så att säga är inkarnerad, oupplösligt sammantvinnad med vår vanliga värld. I stället för ”hemlängtan ur världen” skulle man kunna tala om ”hemmahörighet i världen”. Jonas Ellerström är förstås ingen fanatisk mystiker; han vet mycket om båda dessa traditioner. Men det finns en viss övervikt i hans essäer mot det drömskt bortvända.

Det här är en myllerbok. Namnen och dikterna är kanske lite för många. Jag har redan droppat alldeles för mycket namn. Men ­boken visar att poesin är betydligt rikare och framför allt äldre än vad samtidens trender vill ­inbilla oss.

Att författaren sedan kanske bryter mot några av reglerna för vad en essä bör vara är ointressant. Han bjuder på introduktioner och små ­vetenskapliga uppsatser hellre än hugskott och ­nytänkande. Förlåtet! För läsglädjens och informationsrike­domens skull. Och boken är sällsamt behaglig att bläddra i.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur