Inget kunde knäcka henne

Publicerad:
Uppdaterad:

ANITA GOLDMAN läser Mirjam Bolle, som överlevde ett helvete – och drabbades igen

Mirjam Bolle, född 1917, lever sedan 1947 i Jerusalem. Under nazitiden var hon sekreterare vid Judiska rådet som valde ut vilka som skulle deporteras. Trots det slapp hon själv inte undan.
Mirjam Bolle, född 1917, lever sedan 1947 i Jerusalem. Under nazitiden var hon sekreterare vid Judiska rådet som valde ut vilka som skulle deporteras. Trots det slapp hon själv inte undan.

Får man bränna sitt lands flagga? Ska en polis få bära turban i tjänst?

Nedsjunken i ett kuddhav framför en filmduk och med en fjärrkontroll i handen kan besökaren genom att trycka ja eller nej svara på tidens brinnande yttrandefrihetsfrågor. Varje fråga föregås av aktuella bilder och intervjuer och i efterhand får man se hur många som svarat ja eller nej den senaste veckan.

Detta interaktiva element lyfter Forum för levande historias utställning om Anne Frank som annars skulle ha kunnat oskadliggöras med det vanliga men numera något tandlösa ”vi får aldrig glömma, för att det inte ska hända igen”. Hela utställningen i Levande historias lokaler i Gamla Stan i Stockholm är utomordentligt attraktiv och pedagogisk. Att en vandringsutställning också producerats och nu turnerar från Fagersta till Sollefteå gör ju inte saken sämre. Möjligtvis skulle jag ha velat se ett klarare ställningstagande inte endast för yttrandefrihet utan också för flyktingrätt. Att många människor i vårt land gömmer sig på ett sätt som påminner om Anne Frank är kanske en koppling som en statlig institution inte kan kosta på sig.

Den unga dagboksskrivande Anne Frank vidmakthåller sin särställning som ikon för det oskyldiga lidandet under andra världskriget. För två år sedan (den 11 april 2005) anmälde jag på denna sida den nya oavkortade versionen av Anne Franks dagbok, översatt av Per Holmer. Nu har denne outtröttlige förmedlare av nederländsk litteratur utkommit med ytterligare en dagboksskildring, från samma stad och samma tid. Mirjam Bolle är tolv år äldre än Frank och till skillnad från henne skildrar hon inte endast naziockupationens Amsterdam, utan även förhållandena i Westerbork, uppsamlingslägret på Drentheheden i norra Holland dit 100?000 av Hollands 160?000 judar fördes, för vidare transport till koncentrationslägren i Polen eller – som i Bolles fall – till Bergen-Belsen i Tyskland. Jag vet inte om de dagboksanteckningar från Bergen-Belsen som den unga holländskan modigt och uthålligt lyckas föra är unika, men ovanligt måste det vara med dessa samtida och

inte efterkonstruerade redogörelser för nazistiskt lägerliv. Den tredje holländska dagbokskriverskan, Etty Hillesum, jämngammal med Bolle, skriver också från Westerbork, men naturligtvis inget från Auschwitz där hon mördas den 30 november 1943. Anne Frank förgås av tyfus och hunger i Bergen-Belsen och av de tre är det endast Bolle som överlever. Hon tar sig till Palestina där hon återförenas med sin fästman efter sex och ett halvt år, gifter sig och ännu lever, nu 92 år gammal!

Behövs det verkligen ännu en dagboksskrivande judinna från naziockupationens Amsterdam? Jag, som i bok- och teaterform arbetat med Hillesum, kan endast understryka att den holländska judenhetens öde väcker oändligt viktiga och aktuella frågor inte endast om yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och rasism, utan också existentiella spörsmål kring personliga val och förhållningssätt i mötet med svåra former av ondska och förtryck. Hur kan man bibehålla människovärdet? Hur förlora det?

Av de tre är Hillesum utan jämförelse den bästa skribenten och den mest komplexa, djupa och intressanta gestalten. Man kan bara hoppas att Norstedts, som 1983 gav ut en förkortad version av Hillesums dagbok Det förstörda livet, nu ger Per Holmer i uppdrag att nyöversätta också hennes oavkortade dagböcker och brev! Jag vet att vi är många i Sverige som väntar på den boken!

Men Bolles texter saknar inte alls relevans och intresse, tvärtom. Här finner man den hittills mest detaljerade och skarpa skildringen av Judiska rådets aktiviteter och oerhörda dilemma. En svår och känslig historieskrivning, men mycket viktig. De holländska judarna hade skapat en flyktingkommitté för mottagandet av de många tyska judar som under 30-talet flydde till Holland. Men nazisterna kom att använda den judiska organisationen för sina egna syften; de ville ha en enda judisk representation att ge förhållningsorder till. Samtliga judar gjordes totalt beroende av Judiska rådet och detta, sammanfattar Johannes Houwinkten Cate i sin inledning, ledde till en strömkantring i den judiska gemenskapens sammanhållning.

Den unga Mirjam Bolle (då Levie) arbetade som sekreterare för de högsta cheferna i denna organisation som alltmer kom att administrera sitt egets folks förintelse. Det var rådet som bestämde vilka judar som skulle deporteras och vilka som skulle sättas upp på de så kallade ”spärrlistorna”, där naturligtvis rådets egna medlemmar inkluderades. ”Det var med andra ord”, skriver Bolle, ”ett chefernas lortgöra att döma delar av sin personal till döden. Dessutom kom flera tusen andra och anhöll om Sperre på grund av gamla förtjänster osv. Var och en slogs för sitt eget liv … Den här Sperre-historien utgör ett mycket svart kapitel. Tyskarna kastade åt oss ett köttben och tittade på med största nöje medan judarna slogs inbördes.” Den intressanta frågeställningen om hur långt människor är beredda att gå för att säkra sin egen överlevnad väcks här på sitt mest akuta och ohyggliga vis.

Men här finns också imponerande och rörande skildringar av mänsklig resning. Mirjam Bolle – som till skillnad från Anne och Etty är mycket traditionellt judiskt religiöst förankrad – beskriver hur hon lär ut hebreiska till barnen i lägren och finner på de mest fantastiska vis att under dessa omänskliga förhållanden ändå fira de judiska helgdagarna och den judiska sabbaten.

Under hela skildringen behåller hon en lugn ton och en nästan osannolikt kavat handlingskraft och motståndsvilja. Inget – inte ens mötet med ett system som infernaliskt ser som sin uppgift att beröva henne varje uns av människovärde – tycks kunna knäcka denna unga kvinna. Ändå finner jag den verkliga dramatiken i inledningens korta uppgifter om vad som sedan hände; den käre Leo, till vilken alla dessa dagboksbrev är ställda, klarar inte av att möta sin unga hustrus historia, han ”stod helt vid sidan om”. I sinom tid, när människor kom med liknande berättelser från andra ockuperade länder blev han en smula mer mottaglig. Men han bevarade ständigt en distans.

Paret fick tre barn. Sonen som var pilot blev nedskjuten under sexdagarskriget 1967. Tre år senare var hennes yngsta dotter ”just mobiliserad” och stationerad på Golanhöjden vid gränsen mot Syrien. Tillsammans med fyra andra israeliska ungdomar for hon med en jeep på en landmina som syrierna hade lagt ut.

Mirjam Bolle tänker ”så gott som aldrig” tillbaka på kriget i Holland. ”Men det som hände barnen kommer man aldrig över”.

Samhälle

Anita Goldman (kultur@aftonbladet.se)

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.