Lyriskt tickande i urskogen

Petter Lindgren lyssnar in Eva-Stina Byggmästars nya dikter

Foto: Anne Haeggblom
Eva-Stina Byggmästar (född 1967) är uppvuxen och bosatt i Finland.
BOKRECENSIONER

Det har varit för lite gökur i den svenska poesin, inser jag under läsningen av Eva-Stina Byggmästars senaste bok. För lite snidade joddlarbalkonger i valnöt och för lite däng-ko-ko och rasslande grankottslod.

Att läsa Orkidébarn är inte som att stiga in hos en urmakare, men som att vandra i en skog behängd med tickande och knäppande gökur, i en mängd som förmodligen överstiger förekomsten i den inhemska dikten som helhet, från låt säga Leopold (gökuret uppfanns först 1730, av den tyska urmakaren Franz Anton Ketterer) till Lillpers. Byggmästars ur är dock allt annat än blott snirklig rekvisita, för apparaterna tycks också erbjuda sitt innandöme åt poeten som där lyckligen kan rulla in sig i dammråttorna eller få sin ”apfelstrudel serverad på / en handmålad dockservis!”. Också gamla radioapparater är en sorts gökur, förklarar Byggmästar, ”med sjörapport och allt”, liksom dockskåpet med sin ”välkomnande kvällsbelysning”.


Byggmästars tilltal är sig likt och omisskännligt. Solstänkt kvillrar dikten fram över sidorna, sökande sig till grönskan och molnen som hos Gunnar Björling men aldrig lika hemlöst hamrande i det fria. Där Björlings manuskriptförråd symptomatiskt nog spreds för vindarna efter ett ryskt bombanfall tycks Byggmästar vara mer av samlare och Tomtebo­barn, och hennes poesi är också mer av rede och bo än den äldre och befryndade kollegans papperssvalor genom nuets lövskuggor.

I Barrskogarnas barn från 2014 (Wahlström & Widstrand) odlade Byggmästar exempelvis en thoreausk stugsittarlycka och i Orkidébarn handlar mycket om att bolstra, bädda och inhysta. Nog kan det bli i ulligaste och gulligaste laget ibland, och nog kan Byggmästars poesi betraktad på lite avstånd te sig som ett brokigt men ofarligt omslagspapper.

Samtidigt är det svårt att missta sig på projektets karaktär av försvarslinje, och titeln Orkidébarn låter sig också läsas i en amatör­psykologisk kontext som motsatsen till begreppet maskrosbarn, som syftande på en telning som trots gynnsamma förutsättningar förblir känslig och hudlös.


Jag väljer i alla fall att läsa Orkidébarn på det viset, som ett no pasarán! framklappat med lovikkavantar inifrån en välsnidad och präktig pjäs från självaste Schwarzwald:

”För så / är det ju egentligen: / poesin är en hybrid / mellan ett bombskydd / och ett gökur.”

ARTIKELN HANDLAR OM