Route 66 - klassisk väg genom USA på dekis

Publicerad:
Uppdaterad:

Deltagande om ett USA på dekis längs klassisk väg

Det är knappast ett originellt grepp att, längs klassiska Route 66, teckna bilden av USA med John Steinbecks Vredens druvor som sällskap. Steinbecks bok utkom 1939, samma år som andra världskriget utbröt. Efterdyningarna av börskraschen var fortfarande högst kännbara f

ör tiotals miljoner amerikaner trots att president Franklin D Roosevelt börjat genomföra sin ”New Deal” för att USA skulle komma ur depressionen.

John Steinbeck bildade skola för oräkneliga författare och journalister som rest hela Route 66 från Chicago till Los Angeles, eller delar av den, för att stanna till på vägen och skapa ögonblicksbilder av ”det andra Amerika” bortom storstäderna. Det är ett sätt att ge vanliga människor tillbaka sina röster och skildra det bortglömda och nyhetsfattiga USA. Många har, likt Steinbeck, tagit sin utgångspunkt i en enskild familj, andra har valt det mer klassiska resereportaget.

För ett tjugotal år sedan bodde jag en höst i Claremont i Los Angeles och uppmärksammades snabbt på att min gatstump var en tvärgata till gamla Route 66. Nu hette den Foothill Boulevard, var dammig och nedkörd och så långt ifrån en boulevard som det gick att komma. Route 66, som besjungits med ”I get my kicks on Route 66” och ägnats spaltmil av text, hade här mist större delen av sin glans. Men äldre ägare till några affärer visade med stolthet upp gamla skyltar som funnits vid vägkanterna och talade om hur resenärer stannat till här för en sista hotellnatt och barrunda innan de nådde fram till Los Angeles och havet. Men nu, suckade de, var det ingen som längre brydde sig om denna del av den historiska leden.

Route 66 öppnades för trafik 1926 och var till en början symbolen för optimistisk framtidstro på samma sätt som järnvägen som kopplade samman den amerikanska östkusten med västkusten. ”Go west, young man, go west!” Kommunikationerna erbjöd möjligheter för dem som sökte framtiden någon annanstans. ”Den amerikanska drömmen” byggde på myten att varje amerikan var sin egen lyckas smed, att det egentligen inte fanns några begränsningar.

Steinbeck punkterade på sitt sätt effektivt mytbildningen men det hindrar inte att den lever kvar än i dag. Republikanernas ideologiska bas är just denna, att den enskilde har möjligheterna och att staten skall lägga sig i människors liv så lite som möjligt.

Ronald Reagan formulerade 1980 republikanernas moderna slogan som att ”staten är inte lösningen, staten är problemet.” I årets presidentval beskrivs demokraterna ibland av republikaner som halvkommunister och Barack Obama som socialist av skälet att han är övertygad om att staten har ett ansvar och att de som klarat sig bättre skall räcka ut handen mot dem som är mindre lyckligt lottade.

Att Peter Kadhammar i sin bok Route 66 och den amerikanska drömmen lyckas ge vägen nytt liv kommer inte som någon överraskning. Kadhammar är en av Sveriges bästa journalister som, oberoende av var han hamnar, berättar viktiga och läsvärda historier. Men denna bok är inte bara reportage, som det står på omslaget, utan en resa där Vredens druvor naturligt och utan krystade litterära krumbukter får plats tillsammans med författarens språkligt och innehållsmässigt fina egna reflektioner.

Det är enkelt att avfärda ”vanligt folk” och att förminska deras uttrycks– och tankeförmåga när livet farit illa fram med dem och skyddsnäten, som i USA, i många stycken saknas. Att kalla människor för ”white trash” och de osofistikerade delstaterna mellan öst- och västkusten för ”fly over states” väcker sällan negativa reaktioner trots att beskrivningarna skriker ut vulgärt folkförakt.

Foto: Urban Andersson

Styrkan i Peter Kadhammars bok ligger mycket i att han inte hamnar i fällan att beskriva platser han besöker och människor han möter med vare sig överlägsenhet eller ”tycka synd om”-attityd. Det finns i stället en ömsinthet som lyser igenom det gråsvarta när han reser genom sargade områden och talar med dem som tills alldeles nyligen inte behövde bry sig om begrepp som utmätning, arbetslöshet och hemlöshet. Det är människor som fortfarande inte givit upp den amerikanska drömmen men som samtidigt just insett att de inte har mycket mer att hoppas på än en underbetald deltid som det inte går att leva på.

Och det finns egentligen bara en invändning med boken – fotografen Urban Anderssons starka bilder från resan borde varit många fler.

Britt-Marie Mattsson

Peter Kadhammar och Urban Andersson arbetar på Aftonbladet. Därför recenseras boken av Britt-Marie Mattsson, förste reporter på Göteborgs-Posten.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.