När tortyr görs till en lunchmeny

Claes Wahlin

”Ärrlitteraturen” berättar om våldet i kinesiska fängelser

Välkänt är kinesernas stora matintresse, så det är inte förvånande att det även i fängelserna finns menyer. ”Stuvat gristryne” består av en fångvaktare som klämmer ihop fångens läppar med ätpinnar tills de svullnar. ”Kebab i pepparsås” är bomullstussar doppade i olja som stoppas in mellan fångens tår och tänds på. Toalettpapper indränkt i urin som fången tvingas tugga i sig kallas ”Nudlar i klar buljong”. Naturligtvis har huset specialiteter. ”Två mandarinankor leker i vattnet”: två fångar tvingas onanera varandra, den som ejakulerar först förlorar och bestraffas. Menyn är omfattande och Liao Yiwus skildring från sina fyra år i kinesiska fängelser, För en sång och hundra sånger, förtecknar detaljerat och sakligt grymheterna.

Det var som en av upphovsmännen till filmen Rekviem respektive dikten ”Massaker” – båda ett angrepp på det militära ingripandet – han fängslades. Liao Yiwu var också inblandad i incidenten den 10 december 2012 i Stockholm, när konstnären Meng Huang rusade naken utanför Konserthuset i Stockholm vid Nobelceremonin. Tidigare kunde vi läsa en artikel i Dagens Nyheter där Liao Yiwu protesterade mot att Mo Yan tilldelats litteraturpriset, raskt understödd av Herta Müller, som står för efterordet till den svenska utgåvan av För en sång och hundra sånger. Herta Müller har helt enkelt valt vilket slags protest en kinesisk författare bör använda sig av: Liao Yiwus sturska, högljudda och i princip dödsföraktande metod, i stället för Mo Yans mer reformistiska, inifrån verkande två steg framåt och ett bakåt.

Liao Yiwus frispråkighet är likväl värd ett slags skräckblandad beundran. Han framställer sig inte som någon speciell, som skulle vara moraliskt högstående i jämförelse med de mördare, våldtäktsmän och tjuvar som han delar cell med. Fängelserna han sätts i har vissa gemensamma strukturer. Det officiella regelverket har en pendang i det inofficiella; de initiationsriter och pennalism som fångarna ägnar sig åt i cellen, utesluter inte vakternas elbatonger och hänsynslösa fysiska bestraffningar. Liksom i det kinesiska samhället överlappar den officiella och den inofficiella sfären varandra.

Även om det är vardagsmat att bli doppad i latrintunnan eller sexuellt förnedrad, finns det ett slags ömhet mellan fångarna, om än inte synlig i språket. Den tämligen prosaiska framställningen kan bero på att den svenska texten är översatt från en engelsk översättning av en översättare som inte har engelska som förstaspråk. Redan de citat Müller anför i efterordet, från den tyska översättningen, låter ana att originalet är en betydligt mer välskriven vittnesskildring (att förlaget valt den engelska omvägen för sin översättning förvånar).

Av Kerstin Johanssons lilla introduktion till några samtida kinesiska författarskap, Nutida kinesisk litteratur, kan vi lära oss att Liao Yiwus skildring hör till den så kallade ärrlitteraturen, shanghen wenxue, ursprungligen ett begrepp för de romaner som behandlar erfarenheterna från kulturrevolutionen. Introduktionen, som huvudsakligen består av tidigare publicerade artiklar och recensioner, hade dock vunnit på att redigeras. Upprepningarna är några för många och hade lätt kunnats undvikas om de skrivits ihop och jag hade hellre sett analyser, i stället för de mer grunda beskrivningarna av de romaner som hon tar upp.

Eleganta analyser gör däremot författaren Yu Hua (tidigare översatt med några romaner till svenska) i sin introduktion till det kinesiska samhället, Kina med tio ord. Mat är inte ett av de ord han valt som kapitelrubriker, däremot ”Bluff”, ”Plagiat”, ”Revolution” eller ”Gräsrötter”. Han gör en rad pregnanta iakttagelser, som att den massrörelse som kallades kulturrevolution är en lika stor massrörelse som den som nu heter ekonomisk utveckling. Revolution som revolution.

Alldeles ljuvlig är hans egna erfarenheter från det bokfattiga kulturrevolutionskina, när hans läshunger efter att ha läst det lokala bibliotekets tjugo romaner och Maos samlade verk leder till att han cyklar omkring på byn och frågar alla om de har några böcker hemma, som inte är röda. Fantastisk är historien om staden Xiangtan, som för att tjäna pengar började sälja gatunummer. Kinesiska turnummer som 6, 66, 666 eller 8, 88, 888 bröt plötsligt av i gatuadressernas kronologi. Post kom inte fram. Folk gick vilse. En annan stad började auktionera ut hela stadsdelar, broar och torg till privata företag. ”Det är det här som är marknadsanpassning,” försvarade sig myndigheterna med. Marknadsekonomins menyer är lika fantasifulla som fängelsernas.