En hårdrockares uppväxt – i racerfart

Sjöscout och fallskärmsjägare – AC/DC:s Brian Johnson berättar om sina ungdomsår i ny självbiografi

Brian Johnson och Angus Young vid en AC/DC-konsert år 2000.
Brian Johnson och Angus Young vid en AC/DC-konsert år 2000.

Med över 200 miljoner sålda album är AC/DC ett av världens bäst säljande band.

Rockbandet bildades i Sydney i Australien 1973 av bröderna Malcolm och Angus Young och fick sitt stora internationella genombrott 1979 med skivan Highway to hell. När 80-talet stod på glänt var kvartettens hormon- och adrenalinstinna rock med trallvänliga refränger en världsangelägenhet – och sagan om AC/DC hade kunnat sluta där.

I februari 1980 avled bandets sångare Bon Scott i sviterna av akut alkoholförgiftning, bara 33 år gammal. De kvarvarande medlemmarna — bröderna Young, Phil Rudd och Cliff Williams — övervägde att lägga ned bandet. Men efter uppmuntran och stöd från Scotts föräldrar bestämde de sig för att låta AC/DC leva vidare.

Det är här som Brian Johnson kommer in i bilden.


En dryg månad efter Scotts död fick Johnson, då 32, det osannolika erbjudandet att bli AC/DC:s nya sångare. Han hade flyttat tillbaka till sina föräldrars hus i Gateshead, en förort till industristaden Newcastle och försörjde sig på att montera vinyltak i bilar. Han hade just förlikat sig med tanken på att ha musiken bara som en hobby.

I stället blev det en över fyra decennier lång karriär som frontman i ett av världens största band.

Men trots bokens undertitel är det är inte där Livet enligt Brian: 40 år med AC/DC börjar. I stället har Johnson främst fokuserat på sin uppväxt under 1950- och 60-talen, länge inklämd i ett litet hus tillsammans med tre syskon, sin brittiska pappa, sin italienska mamma och elva andra släktingar.


I rasande fart berättar han om livet som barn, tonåring och ung vuxen i Storbritanniens fattiga arbetarklass. Från brun mat, komplex över att vara ”kort i rocken” och talangtävlingar i sjöscouterna, till tiden som fallskärmsjägare i armén och gig på Newcastles arbetarklubbar.

Först i slutet av boken får läsaren följa med på sångarens första omtumlande år i AC/DC.

Nackdelen med det höga tempot är att Johnson ofta byter ämne just som han börjar nysta i något potentiellt intressant. Till exempel uteblir djupare resonemang om rasismen som hans familj utsattes för på grund av mammans italienska ursprung – inte bara i grannskapet, utan även hemma. Krasst konstaterar han att han och hans syskon kallades för ”italienska grisar” av farfar Johnson och att skammen fick honom att vägra lära sig italienska. Med det är ämnet avklarat.


Även i de sista kapitlen om tiden i AC/DC, och då specifikt åren 1981–82, går det undan. Störst fokus ligger på arbetet med skivan Back in black och efterföljande turné. Bland annat berättar Johnson att han hade packat med alla kläder han ägde till inspelningen på Bahamas – två par strumpor, tre par kalsongerna, ett par jeans och tre t-shirtar. Och att han, vad ryktena än säger, inte hade ”nötknäckare runt testiklarna” för att nå de höga tonerna på skivan.

Bröderna Young, trummisen Rudd och basisten Williams reduceras alltsomoftast till personer i periferin. Vi som har följt bandets långa karriär vet vad som står mellan raderna: att Johnson troligtvis har fått strikta restriktioner från Young-familjen att lägga locket på. Genom årens lopp har de varit ytterst måna om att skydda sitt privatliv och det som sker utanför scenen.


Men det enkla språket och direkta tilltalet ger känslan av att man sitter bredvid Johnson på den lokala puben och delar minnen och anekdoter över en pint Guinness. Till och med när Johnson berättar om sin känslokalla och tystlåtne far är det med glimten i ögat: ”Att försöka få honom att visa minsta lilla tecken på känslor var som att försöka krama blod ur en sten. (…) I flera år trodde jag att mitt namn var ’Hallå-där’.”

I epilogen gör stämningen däremot en dramatisk u-sväng. På ett begränsat antal sidor skyndar sig Johnson med att berätta om de senaste årens motgångar, bland annat sina känslor efter att han tappade hörseln på ena örat och inte längre kunde turnera: ”Jag ville inte dö. Jag hade bara inte brytt mig så mycket om det hände.”

Efter att den känslosamma epilogen har sjunkit in och man vänder blad kommer så förklaringen till varför Johnson har utelämnat flera årtionden ur sin livshistoria: ”De berättelserna sparar jag till en annan gång, en annan bok …”

Publisert:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN