Föräldrar är idioter

BOKRECENSIONER

PETTER LINDGREN läser årets bästa tonårsböcker – och hittar en trend

1 av 11 | Foto: Ur Inger Edelfeldts ”Hemligt ansikte”, en av årets bästa ungdomsböcker. Bild av författaren.

Vi föräldrar är inget vackert släkte, av årets tonårsböcker att döma. Vi är korkade, självupptagna, inte sällan deprimerade eller alkoholiserade. Vi är som tonåringar själva, eller uppvisar åtminstone drag som brukar tillskrivas tonåringar.

Ta bara föräldrarna i Gunnar Ardelius stämningsfulla och utmärkta kortroman När du blundar tittar jag. Mamman åker ut och in på hispan medan pappan är synlig blott genom de hundralappar han då och då knölar ner i sonens brevinkast. Vilken tur för sonen, redan sänkt av en flydd kärlek, att kompisen Valentin finns i sin kolonistuga i Tantolunden, och att farfar ordnar ett bakhåll så att den fega pappan tvingas stå öga mot öga med sonen.

Att det är farfar som ordnar biffen är ingen tillfällighet, eftersom just far- och morföräldrar allt som oftast får göra tjänst som vår goda motpol i böckerna. De är allt som vi inte är, och bor i regel bättre.

Annars går det lika bra med en bohemisk moster, och i vilket fall som helst finns ju alltid författaren där, skrockande som en liten tomte i marginalen. Så fin och snäll, och begriper precis allt som tonåringen i boken tänker och vill.

Inger Edelfeldt använder sig av mostern, som dessutom är just författare. I Hemligt ansikte får 13-åriga Astrid vattkoppor och skickas av sina dumma föräldrar att bo hos moster Malin, detta för att inte ”Flaggskeppet”, Astrids plugghäst till bror, ska bli smittad och missa några viktiga prov i skolan.

Det känns för djävligt för Astrid förstås, och dessutom oroar hon sig över att ingen ska vilja ha henne efter konvalescensen, med ansiktet fullt med koppärr. Till tröst improviserar Malin fram en saga om en prinsessa som fötts grön och måste bära mask. Vartannat kapitel i Hemligt ansikte är ett kapitel i sagan, som är en grotesk och smått freudiansk dubbelexponering av både Astrids och Malins eget haltande kärleksliv. Edelfeldt är rolig och en smula ironisk som alltid, även när hon skriver om ledsamheter, och kanske är det därför hon så lätt krånglar sig ur den där underförstådda författarpräktigheten som alltid ligger på lur i barn- och ungdomslitteraturen.

Peter Pohl försöker klara skivan genom att utge sig för att vara Nirak, snart 14-åriga Karins låtsassyster, i Nu heter jag Nirak. Det går väl sådär. Nirak är med överallt, och intervenerar bland annat i samtalen med Karins mamma, skolpsykolog men blind inför vad som sker med den egna avkomman. Karin har nämligen inlett en relation med mammans nya kille, gymnastikläraren Roland.

Personskildringen är utmärkt, liksom intrigen. Skolpsykologer är användbara som romankaraktärer, förstår man, de känner halva skolan och kan lägga ut texten om sådant som anknytning och förträngning, så att författaren själv slipper. Beskrivningarna av sexet mellan Karin och Roland skulle däremot kunna kvala in till The Literary Reviews Bad Sex in Fiction Award: ”...benen, hon har särat dem så mycket som bara är möjligt och är vidöppen längtan, eldslågor måste slå ut därnere och bränna honom när han når fram ...”. Skulle Nirak, låtsassystern, verkligen ha beskrivit det på det sättet, är det inte lite ... ja, porrigt?

Åsa Anderberg Strollos Augustnominerade Bryta om sträcker sig ut i över 300 sidor och ger lätt träsmak.

Liksom i Ardelius bok sitter mamma på hispan, ända tills 16-åriga Minna hittar henne hopkrupen i garderoben i deras nergångna lägenhet. Frisk är mamman inte, dock inte sjuk nog för psykvården. Hur ska det gå för Minna i nya gymnasiet nu då? När hon – förutom att återknyta banden till sin utflugna pappa, hålla ihop relationen med snusmumriken Eddie, gräla med klassens drottning Emma – också måste ta hand om mamma. Ja, allt detta ryms utan att bråka i denna digert upplagda (Stockholms-)roman, som faktiskt är en debut. Imponerande!

Jag är svag för Solna, men det är inte bara därför jag tycker så mycket om Mikael Engströms böcker som gärna utspelar sig där. Visst får han läsaren att känna Frösundaledens avgaser i näsan, men framför allt fäster man sig omedelbart vid hans romankaraktärer, trots att de ofta gör helt idiotiska saker. Som Mik i årets Isdraken, som kastar sten på uteliggarna och inte slutar trots att blodet stänker.

Allt är skit för Mik, mamman är död, pappan är grav alkoholist och storebror Tony har polisen efter sig. Till slut hamnar Mik hos varmhjärtade faster (!) Lena i Norrland, som har en liknande roll i romanen som Edelfeldts Malin, och eldar kakelugnen med böcker. Socialarna ”Papegojan” och ”Guldtanden” från Stockholm vill dock annat i denna berättelse som rör upp lika mycket känsloslam i läsaren som Reidar Jönssons närbesläktade roman Mitt liv som hund.

Katarina von Bredow är också mycket bra i Som jag vill vara, som ovanligt nog innehåller en alldeles ... alldeles underbar, förstående och djupt medkännande vegetarian till förälder. Ja, ända tills 15-åriga dottern Jessica blir med barn. Då sprutar Tartexen över köksbordet. ”Här ska inte födas nåt barn!”, fräser mamma Siv. Men Jessica är inte så säker på att hon vill göra abort, trots att hela världen tycks vilja det. von Bredow skriver med fin puls och man släpper inte gärna boken förrän man fått veta hur det gick.

Per Nilsson odlar en skönt yxig stil i The return of hjärtats fröjd, en fortsättning på kärleksromanen Hjärtats fröjd från 1992. Här är det korta meningar i förstaperson singularis som gäller, och sådant som miljöbeskrivningar har nog aldrig legat för Nilsson. ”Hon hette Ann-Katrin och hon var Hjärtats fröjd … Jag mötte henne på bussen på väg till skolan. Vi pratade … Sen försvann hon.”

Vart Ann-Katrin, döpt efter en av Cornelis Vreeswijks visgestalter, tagit vägen ska inte avslöjas, men beröringspunkter finns med von Bredows bok. The return of hjärtats fröjd är en mörk och labyrintisk kärlekshistoria, eller en deckare lätt som en förälskelse. En smärre fröjd att läsa, hur som helst.

Också rappa Eva Swedenmark har svårt att släppa sina romanfigurer. I Är du glad Gabrielle? börjar livet återgå till det normala för Gabrielle, efter kamraten Sofias tragiska självmord i förra boken ( Frusna ögonblick från 2004) som dock engagerade mer. Gabrielle dejtar en lärarvikarie, vidgar vyerna med en Stockholmsresa och börjar uppvisa en mognad som nog inte riktigt är i paritet med den tilltänkta läsekretsen.

Jag gillar Marie-Chantal Longs vassa tryckkokarprosa, men känner mig möjligen lite trött på kompisgänget Tove, Yassir och Shejkis som nu får sin fjärde bok, Döden finns liksom. Åter är det Yassir som står i centrum, eller snarare hans sorg över pappan som sköts ihjäl i förra boken Ingenmansland. ”Sen dog pappa. Då kunde alla andra dö. Jag med. Döden fanns liksom. Den fanns.” Det är ingen rolig insikt, men hjälper åtminstone Yassir att komma vidare.

Med sina hittills tre böcker om Johan från Majorna och Blåvitt är Mattias Göransson en värdig arvtagare till Max Lundgren, som skrev om Åshöjdens BK. Eller kunde ha blivit, för årets bok – Slutspel – uppges vara den sista i serien. Nu spelar Johan i U 17-landslaget och får vara med i VM i Ghana. Laget blir magsjukt, ger sig ut på otillåtna Zlatan-utflykter och har svårt att hålla huvudet kallt när proffsanbuden haglar. Mattias Göransson verkar eldad av lika delar kärlek till svenska språket och fotbollen, och får det verkligen att skimra i lagtröjornas konstfiber.

Poeten Malin Isaksson debuterar som ungdomsboksförfattare, och gör det med en riktigt hårdkokt sak som faktiskt är den enda av årets böcker som inte drar föräldrarna i skiten. Liksom i Snobben finns i Brännhet inga föräldrar alls, och i gengäld slipper vi sedvanlig familjepsykologisk bråte. Skönt!

Om vad som driver Lindas och Giselas alltmera gränslösa och våldsamma kamp mot klassens drottningar kan vi bara spekulera, men här finns ändå en logik i destruktiviteten som känns riktig, vilket nog är ett tecken på att Isaksson är något väsentligt på spåren. När hon dessutom låter slagskämparna klättra upp i en av Nackamasterna, så är åtminstone jag såld på boken. ”Vi är bara två tjejer som sitter här i hemlighet och tittar, tänker Linda. Vi som sedan bara tyst och försiktigt kommer att klättra ner igen … Utan att någon anar att det är just vi som varit här i natt. Att det är just vi som klippt upp staketet och sabbat låsen.”

Greta Sundberg skriver också övertygande om våld, ett snäpp otäckare än Isaksson och med en ödesbunden lyftning som kan föra tankarna till den antika grekiska tragedin. Så är också Var man, berättelsen om Kristians och Tobbes vilsna väg in i nynazismen, från början en ungdomspjäs. Skolpsykologer, föräldrar, flickvännen Sanna, alla går de bet. Snart hänger hakkorset hemma på väggen i Kristians rum, och slutet är riktigt bittert i denna bok som typografiskt liknar en diktsamling men väl snarare består av repliker eller korta prator. ”I spegeln ser han någon växa fram … / Någon som Är något … / Svarta byxor / brun skjorta / slips / stövlar / armbindel … / Zarah Leander / Hennes djupa röst / fyller hela rummet.”

Katarina Kieri startar trögt och diffust i årets enda novellsamling för tonåringar, Majas morsas kompis sambo. Men personer återkommer, gåtfulla åtbörder får sin förklaring efter hand, och boken lyfter, eller försätter sig i en angenäm och egenartad svävning. Liksom i Augustvinnande Dansar Elias? Nej! från 2004 når Kieri långt med sin fina iakttagelseförmåga, men här är det små och nästan omärkliga förskjutningar i karaktärernas liv som skildras. Som när Fröken Margareta Spegel ser ut över sin klass och drabbas av insikten att det finns ett luftrum kring vissa av eleverna, de tillbakadragna. De inser inte att ”det där tomrummet som de har sett till att skapa runt sig bara gör dem ännu synligare”. I en annan novell börjar Margareta plötsligt gråta vid katedern, okänt varför. En av eleverna, Armin, den som de andra minst väntar det av, lägger armen om henne och leder ut henne i korridoren. Mycket mer än så händer inte, annat än att klassen noterar att Margareta Spegel hädanefter har ett nytt sätt att se på Armin. ”För det mesta gör hon det inte alls.”

Liksom Edelfeldts bok är Kieris novellsamling ren och skär litteratur, en bok som trots förlagskatalogens försäkringar tycks strunta i futtigheter som åldersgrupper eller genrebeteckningar. Det kan man nog inte säga om någon av de andra böckerna ovan.

Delat SM-guld 2007 alltså, ett år som för tonårsböckernas vidkommande varit ovanligt bra. Silver till Engström.