Demonerna är tillbaka för en andra rond i ”Eld”

Publicerad:
Uppdaterad:

”Eld” bländande magi i ett makalöst välskrivet scenario

par i fantasy  Mats Strandberg (född 1976) och Sara Bergmark Elfgren (född 1980) rosades av kritikerna för ”Cirkeln”. Nu kommer del 2 i fantasytrilogin.Foto
Foto: peter jönsson
par i fantasy Mats Strandberg (född 1976) och Sara Bergmark Elfgren (född 1980) rosades av kritikerna för ”Cirkeln”. Nu kommer del 2 i fantasytrilogin.Foto

Mina aktier har ­stigit avsevärt sedan jag recenserade romanen Cirkeln för ett år sedan. I alla fall aktierna på den synnerligen svårimponerade mellanstadiebörsen.

Saken är den att ett citat ur min positiva recension hamnade på pocketutgåvans baksida. Så nu ­associeras jag till boken av en uppsjö bekantas bekanta till barn jag känner. Somliga elvaåringar är rentav övertygade om det är jag som har skrivit Cirkeln.

Detta berättar jag för att åskådliggöra de många betydelselager som ­Cirkelns egentliga författare – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren – har lyckats trava i sin bok. Det finns alltså tio-elvaåringar som ställer klockan till klockan sju på morgonen den dag bokhandeln har lovat att uppföljaren Eld ska finnas i handeln. Detta är barn som ­ännu inte har en aning om vad ett recensionscitat är; barn som har många år kvar till det senpubert­ala gymnasiehelvete som bokens ­huvudpersoner försmäktar i, och som förhoppningsvis ännu har blott vaga föreställningar om spritfester, narkotikahandel, fellatio och preventivmedel.

Ändå är de som uppslukade av berättelsen om en tynande bruksort där fem vitt skilda flickor i de sena tonåren får veta att de är häxor och måste samarbeta för att rädda världen.

I Eld filar Strandberg/Bergmark vidare på gestalterna de skapade i Cirkeln. Redan från början är ju upplägget klart: att fem flickor som var och en representerar en lätt igenkännlig grupp i denna specifika kultur – mobboffret, mobbaren, den alternativa, plugghästen och white trashet – måste samarbeta för att överleva. Det är en vacker och lite naiv utopi som bildar en lättbegriplig grund för de mer komplicerade skikt av berättelsen som författarna efter hand stryker på.

Styrkan i denna grund är den absoluta autenticitet som huvudpersonerna utstrålar. Av naturliga skäl kan jag själv inte verifiera detta, men jag överlåter lugnt slutbedömningen av Anna-Karins, Idas, Linnéas, Minoos och Vanessas trovärdighet till deras många jämnåriga fans.

Den enda av dem som skaver en aning, och som mer lutar åt parodin, är mobbaren Ida. Det blir alltmer tydligt i Eld att den figur som borde vara den mest lättecknade – småstadsetablissemangets ytliga rövslickare – är den som Strandberg/Bergmark har svårast att gestalta. Å andra sidan: den kategori hon representerar är väl den enda av de fem som aldrig någonsin skulle få för sig att läsa en bok som denna, så Ida kanske ändå gör sig bäst som endimensionell bruksortsbrat. Men på det hela taget tvivlar jag på att författarnas hantering av henne är välavvägt.

Vad gäller kill- och mansporträtten så kan man räkna till fyra sympatiska sådana, varav en är död, en är försvunnen och en ligger för döden på terminalvården. ­Lasset är tungt för stackars Gustaf.

Demonerna har kommit tillbaka för en andra rond i Eld. Apokalypsen är på väg, men Strandberg/Bergmarks styrka är ju att konkretisera den världshotande konflikten i välkänd, svensk social­realism.

I ett alldeles makalöst smart och välskrivet scenario låter författarna en sekt sprida sig i bruksorten Engelsfors. Det är en sekt som tycks kombinera ­scientologerna, Livets ord och de nya moderaterna och som talar till ­lokala pampar i såväl styrelserum som på skolgården.

Den sociala satiren är betydligt mer uttalad i Eld än den var i Cirkeln och understryker det faktum att författarnas – och utan tvekan läsarnas – sympatier ligger hos den från mängden avvikande.

Det finns mängder av berättelser som denna, där ung­domar överrumplas av magiska krafter och missioner att rädda världen. Men Engelsfors är inte Hogwarts. Engelsfors kan man inte fantisera fram hur man vill och efter ­behov, för Engelsfors är ett svenskt mikrokosmos och har sina egna regler.

Strandberg/Bergmark är inte unika i att väva samman genrelitteraturen med den svenska realistiska traditionen, men de hör till de absolut mest övertygande och begåvade. I Eld fortsätter de binda bländande magi och grå vardag, triumf och tragedi, i en alkemisk formel som skapar guld av högsta karat.

Citera mig gärna.

PROSA

Eld

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Rabén & Sjögren

Jonas Thente

Publicerad: