Bokrecensioner

Kärlek som viljeakt

Av: 

Clara Törnvall

BOKRECENSIONER

”Göra kärlek” en oromantisk samlivshandbok

Max von Sydow och Liv Ullman i Ingmar Bergmans ”Vargtimmen”.Foto

Det är den otäckaste repliken i Ingmar Bergmans film Vargtimmen från 1967. Liv Ullmanns Alma betraktar sin make Johan och säger: ”Jag önskar att vi blir så gamla att vi tänker varandras tankar. Och att vi får små torra och skrumpna, alldeles likadana ansikten.”

En tvåsamhetsmardröm där man lever tillsammans länge nog för det egna jaget att lösas upp.

Mats Söderlunds Göra kärlek är en bok om att bestämma sig för att hålla ihop. Söderlund har en instrumentell syn på kärlek som någonting man ”gör”. För honom betyder det framför allt att visa omsorger i vardagen.

I boken finns ingenting av förälskelsen som hemlängtan till det främmande, för att tala med den ofta citerade Francesco Alberoni. Här finns inget av kapitulation, besatthet, tunnelseende, förtärande begär eller våldsamma krascher när två rusat mot varandra. Inget om kärleken som besläktad med vansinnig förtvivlan eller viljan att lägga sitt liv i någon annans händer.

Här är kärlek att byta disktrasa och gå ut med soporna. Söderlund skriver om kärleken som en viljeakt och ett arbete. Han går till och med så långt som att säga att den inte kommer inifrån och av sig själv.

Det låter oromantiskt och uppgivet. Jag tror dessutom att det är fel. Alla som har levt i flera relationer vet att man kan älska olika personer olika mycket, och att man är beredd att offra mer för somliga. Vissa förhållanden överlever alla otroheter i världen, andra brister av en lätt knackning. Och nästan alla parrelationer är ojämlika. En är snyggare, smartare eller mer kär. En har mer makt, men det behöver inte vara den till det yttre dominante.

Till skillnad från Mats Söderlund tror jag inte att kärlek uppstår ur ett logistiskt lyckat arrangemang av vardagen. Att göra en trygghetsöverenskommelse och skapa sig en friktionsfri tillvaro bestående av smidigt lag­arbete behöver inte vara svårt. Man är vänlig mot varandra, biter ihop och ser till att inte gräla. Man skriver ned vem som gör vad i hushållet och jämför respektive lista så att sysslorna kan fördelas rättvist.

Men jämlikhet är inte detsamma som närhet.

I boken, liksom den svenska diskussionen om relationer i stort, är hushållsarbetet det nya kärlekshinder som förut utgjordes av klass, religion eller fäder som lade sig i. Jag tänker att det kan vara läge att minnas att vi är fria. Om vi lägger problemen med hedersvåld åt sidan kan svenska män och kvinnor välja partner helt själva. Vi lever inte i en hemmafruekonomi som uppmuntrar beroenden. Men finns inga yttre begränsningar verkar vi skapa dem själva genom inre perfektionskrav. Sluta städa, är mitt tips.

Liksom Maria Sveland i Bitterfittan utgår Mats Söderlund från sig själv och sin relation i sin beskrivning av strukturerna som fjättrar oss i könsrollerna. Den ogina misstanke man som läsare aldrig kan frigöra sig från när en författare gör så är: tänk om det inte är könsmaktordningen, utan förhållandet? Tänk om det inte är samhällsnormernas fel – tänk om det bara är livet?

Det vilar något gammeldags över boken, allt från femtiotalsdoftande ordval som att vi skulle få våra föreställningar om den romantiska kärleken från ”veckotidningsnoveller”, till den nittiotalistiska idén att ana­lysera dessa föreställningar utifrån Richard Curtis romantiska komedi Love Actually. Den sortens main­stream­film – och hyperkommersiell populärkultur över huvud taget – är ganska hopplös som verktyg att förstå samtiden med, eftersom den alltid bygger på, och leker med, klichéer. Som publiken i sin tur ofta genomskådar.

Söderlund gör många antaganden om manligt och kvinnligt som jag känner mig främmande inför. Kvinnor gråter och pyntar hemmet med krukväxter. Män är stumma och flyr till sportfiske.

På samma gång både ifrågasätter och upprätthåller han isärhållandet mellan könen. Han tror att olikheterna är inlärda och inte medfödda, men slutsatsen har han gemensamt med Mars och Venus-förespråkarna: män och kvinnor är olika. Det antagandet blir inte mindre stigmatiserande bara för att man nämner strukturer som orsak i stället för biologi. Särskilt inte när dessa strukturer beskrivs som en rymningssäker anstalt.

Men svenska kvinnor har förvärvsarbetat ganska länge nu. Det har skett förändringar. I mig är det inlärt att man ska satsa på sitt yrkesliv och låta dammråttorna ligga, för så gjorde min mamma. Hon serverade blodpudding med vaniljsås och berättade med stolthet i rösten att jag kommer från en släkt av komplett matlagningsinkompetenta kvinnor. Sen gick hon i väg och läste Kant.

Tänk om vi kunde lyfta livsstils- och städningsoket från våra axlar och i stället börja prata om hur vi kan gå bredvid varandra ett helt liv utan att få små torra och skrumpna, all­deles likadana ansikten.

SAKPROSA

Göra kärlek

Mats Söderlund

 Ordfront

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!