President i döda själars sällskap

Claes Wahlin läser George Saunders teatrala Lincoln i bardo

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Den amerikanske författaren George Saunders nya bok, som kanske är en roman, utspelar sig på en kyrkogård.
Foto: David Crosby
Den amerikanske författaren George Saunders nya bok, som kanske är en roman, utspelar sig på en kyrkogård.

En av de starkaste novellerna i George Saunders novellsamling Tionde december (på svenska 2016) handlar om hur en far köper sin tonårsdotter ett antal fattiga immigrantflickor som han hänger upp på en klädlina med hjälp av en tråd som träs igenom deras hjärnor. Det är senaste modet bland ungdomarna, att ha levande flickor hängande på en tråd i trädgården.

Saunders lyckas i flera av novellerna tänja på obehagliga tendenser i den amerikanska samtiden. Han balanserar mot science fiction, men lyckas hålla sig på rätt sida realismen; ja, det är kanske inte den rätta termen, snarare ett slags spökhistorier förankrad i en igenkännbar verklighet.


Spöken spelar också huvudrollerna i hans första roman, Lincoln i bardo. Roman ja, det är kanske inte heller rätt term, eftersom den saknar både berättare och löpande prosa.

Handlingen tilldrar sig på en kyrkogård i februari 1862, natten efter att Abraham Lincoln har begravt sin son Willie, elva år. Känt är att presidenten faktiskt ska ha besökt kryptan vid några tillfällen efter begravningen, en sorgeakt som här får helt andra proportioner.

Med en uppsjö av röster är det en kollektiv-, eller kanske snarare körroman, där Saunders låter döda och levande komma till tals under denna, långa de dödas natt.

Det amerikanska originalet finns som ljudbok, inte mindre än 166 skådespelare krävdes, vilket bär syn för sägen av det starka teatrala draget i texten.

Bardo är buddismens namn på tillståndet mellan det att någon har dött och väntar på att återfödas. På kyrkogården irrar själarna omkring, de minns sitt liv och befinner sig i ett förnekelse­stadium; de tror, hoppas, att de ska kunna komma tillbaka. Emellanåt försvinner en själ i en ljusexplosion. En av rösterna, därtill pastor, kommer också upp till pärleporten, men lyckas i förskräckelse vända om.

Romanen (nåja) består av ett antal repliker från dessa döda, som växlar med citat ur faktiska (och några påhittade) vittnesmål kring Lincoln: från hur han var som person, glimtar från familjelivet, hans ledaregenskaper, eller den fest som makarna höll medan deras son låg på övervåningen och försmäktade i tyfus. Varje replik eller citat följs av avsändarens namn, satt i gemener. De levandes historier kring Amerikas högsta makt samsas med ett tvärsnitt av det amerikanska folket på kyrkogården, inklusive de senares synnerligen varierande öden, allt medan inbördeskriget pågår för fullt.


Dessa döda själar blir rörda över både Lincolns sorg och Willies förhoppning att pappa ska komma och hämta honom. De döda försöker intervenera, gå in i Lincolns eller Willes kropp för att påverka dem. Det går så där. Men kanske lyckas de faktiskt med att ändra historiens gång…?

Lincoln i bardo är en sällsamt lyckad legering mellan tragedi och komedi, ofta med en dragning åt det absurdistiska. Att de två mest talföra döda själarna, Hans Vollman och Roger Bevins III, liknar några av Becketts radarpar, Hamm och Clov i Slutspel eller Vladimir och Estragon från I väntan på Godot, säger något om Saunders förmåga att trots alla dessa olika röster skapa ett sammanhållet litterärt verk där sorgen får lika stor plats som lustspelet, ett spel som också märks i det varierande språket, snyggt försvenskat av Niclas Nilsson, som dock emellanåt tvingats till viss normalisering.

Men vilken roman!

Eller ja, hur den nu ska kategoriseras: ett muntert rekviem?

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.