En annan sanning

BOKRECENSIONER

PIA BERGSTRÖM läser en debutant som får sina figurer att leva

Foto: Lina Sjöberg.

"Det sårade barnet i många kvinnor är en flicka som från tidig barndom fick lära sig att hon måste bli någon annan än den hon är, och förneka sina verkliga känslor för att attrahera och behaga andra." När jag läst Lina Sjöbergs debutroman Resa till Port Said och funderar över de märkligt gripande kvinnogestalterna, måste jag leta upp det där citatet i feministen bell hooks Allt om kärlek (Ordfront 2003). Jo, precis det där kämpar den åldrade cancersjuka Maria med när hon drar sig undan sin make Johannes som hon stöttat, beundrat och skött om i 53 år. Hon flyttar ut till lillstugan och börjar formulera sin egen livssanning i hemliga brev till prästen i den ångermanländska byn: "När en människa ska dö räcker det inte att vara bifigur i någon annans berättelse." Och det där kämpar också den unga Dagmar med, desperatare, modigare kanske, skyddslöst utlämnad åt sina "verkliga känslor" på sin ensamma färd genom Afrika 1948. På båten uppför Nilen möter hon Johannes, på väg till Sverige efter några år som lärare på en missionsstation i Etiopien. Hans fru Maria och de små barnen har fått åka före hem. Johannes har bestigit Kilimanjaro. Dagmar ser honom genast som sin själsfrände, sin räddare.

Det fint balanserade dramat växer alltså fram främst genom brev, nakna brev från då och nu lagda bredvid varandra, vissa direkt ur hjärtat och andra mer försåtliga. Marias osentimentala livsbikt från nuets praktiska verklighet med sortering av lådor i förrådet, provtagningar på onkologen och tysta middagar med Johannes. Dagmars halsstarrigt luftiga 40-talsrapporter från Afrikaresan till sin mamma, städerskan och kommunisten Sanna. Och Johannes entusiastiska, halvljugande resebrev till hustrun skrivna från Nilångaren där han inleder sin korta ödesdigra historia med Dagmar.

I Dagmars brev uppenbaras saker för läsaren som Maria aldrig anat, i Marias brev sådant som hon i alla år dolt för Johannes. Marias och Johannes utifrån så präktiga och "lyckliga" liv, tycks, om man ser det ur kvinnornas perspektiv, vila på svek, offer och förnekelse. Sårade flickor och självutgivande och självuppgivande kvinnor har väl skildrats förr men Lina Sjöberg (f. 1973) skriver med ett sådant moget allvar att faktiskt ingenting i den här romanen verkar trivialt. Hon får sina figurer att leva, avgörande för en författare i vardande, och man delar deras vånda när de måste välja, försaka, eller dö.

Bonniers

Roman

Pia Bergström