Älskade visor

BOKRECENSIONER

MIKAEL STRÖMBERG om musik som aldrig tar slut

Foto: Karin Juel.

Man behöver inte vara professor för att inse visans betydelse. Rubriken "Visafton" på biblioteksfilialens affisch fyller oss med både krypande fördomar och hemkänsla. Jag måste erkänna att jag inte är någon vän av visor men vad är det för slags musik jag lär mina barn att älska? Just det, visor!

Byssan lull" Det var dans borti vägen... Gullviva och mandelblom... Joppe di hej da... Röda stugor tåga vi förbi... Det seglar ett skepp uti Norden... Borta bra men hemma bäst...

Utgångspunkten för Per-Erik Brolinsons och Holger Larsens Visor till nöjets estrader är just det faktum att visan har en fantastisk överlevnadsförmåga, trots alla hot om "reservat" och "utarmning". I en nyligen gjord attitydundersökning bland lyssnare i alla åldrar är det försvinnande få som "tycker mycket illa om visor". Hela 96 procent av de tillfrågade menar att visan är (livs)nödvändig. Ring upp musikaffärer och fråga vilka noter som säljer mest och alla svarar likadant: visor och vispop.

Brolinson och Larsen skriver: "Visan följer oss bokstavligen från vaggan till graven, skänker en mångfald sinnesstämningar och passar in i livets små och stora sammanhang. Alla har vi vår egen relation till visan - ett minne, en favoritpoet, några strofer... Som andra tidlösa fenomen är visan aldrig omodern eller ute, bara mer inne ibland - som nu!"

Boken är ett bevis för att vänsterns varningar för "kulturimperialismens coca cola-musik", "utslätning" och "musealisering" var klart överdrivna - och okunniga. Visan överlevde både 40-talets "jazzen anfaller" och 80-talets larm om att musikmaskiner skulle göra människor överflödiga.

Vad är en visa? Författarna söker svaret i den arketypiska sammanhopningen av text och musik. Trots att rätt få stämmer upp en högstämd visa till luta numera, går det vismässiga arvet igen. Den strofiska dikten med den tillhörande strofiska melodin kan egentligen höras i all slags musik. Visan är den mest genrelösa och samtidigt den mest formaterade stilen. Den bygger på närhet och ögonkontakt mellan artist och lyssnare, oavsett medium. I takt med strålkastarljuset och orkesterpåläggen tycks visans magi försvinna.

Eller som Olle Adolphson uttryckte saken: "Skalar man bort alla åthävor återstår visan." Och Nils Ferlin hade sin tolkning: "Ty innersta melodien är lyhört spröd. Av trummor och tamburiner blir visan död."

Med arvet beskrivet så målande och distinkt som i Visor till nöjets estrader skapas en djupare förståelse för artister som Pugh Rogefeldt, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, ja till och med Magnus Uggla och Östen mä Resten. Det går en någorlunda rak linje från vår förste bondkomiker Fredrik August Dahlgren (han med Värmlänningarna) till Traste Lindéns Kvintett. Också en från Gunnar Wennerberg (han med Gluntarna) till Ulf Lundell. Visst kan man också skönja en linje mellan Karin Juel, Barbro Hörberg och Eva Dahlgren. Till och med ett släktskap mellan Lasse Dahlquist och Orup. 1800-talets stand-up-komiker plöjde marken för sjungande ståuppare som Ronny Eriksson och Lasse Eriksson. Så här kan man fortsätta att rita upp ett släktträd med hjälp av Brolinsons och Larsens övertygande systematik.

På motsvarande sätt undersöker de visans innehåll från folkhemmet via traditionellt svenska stildrag, latinamerikanska och angloamerikanska stildrag, till pastischen, parodin och humoresken. Det ger mig helt enkelt en större tolerans för textrader som "Ack annorlunda var det i Paris" och "Den kallas för terrorbalans".

Jag brukar ofta titta på bilden från Kiviks marknad, tidigt 1970-tal. Vilket gycklargäng; Fred Åkerström, Sid Jansson, Ewert Ljusberg, Cornelis Vreeswijk, Torgny Björk och Bernt Staf. Att jämföra med Stefan Sundström, ensam med en gitarr och en tom ölburk. En förändring har skett. Vissångaren har oförminskat stor publik men han/hon har blivit ensammare. Eventuellt beror det på att texterna och motiven förändras. Visan har blivit mera kontinental och lutar sig mot ett 50-talistiskt ideal à la Jacques Brel. Lars Forssell har beskrivit detta som ett fenomen... "där efterkrigstidens desillusion och rädsla speglas och den enskilda, av historien övergivna människan står i centrum".

Å andra sidan kan man ju undra varför en av de stora vissångarna, Birger Sjöberg, aldrig blev inspelad. Trots allt stöd och horder av lyssnare blev han aldrig riktigt erkänd av musikindustrin. Och det är visans paradox. Hur omtyckt den än må vara så saknar den med några få undantag medial dragningskraft och marknadsanpassning.

Gidlunds

Musik

Mikael Strömberg