Förfallet i förorten

BOKRECENSIONER

Joar Tiberg om hur den livfulla utopin Västertorp blir vanvårdad

1 av 5
"Efter badet" av Pye Engström. Från vänster: Elise Ottesen-Jensen, Paulo Freire, Sara Lidman, Mao Zedong, Angela Davis, Georg Borgström och Paulo Neruda.

Tio minuter med t-bana från Slussen i Stockholm ligger förorten Västertorp, inklämd mellan E4:an och Mälaren. Här gestaltades åren efter krigsslutet en utopi som satte det sociala växandet i fokus, man ville bort från funktionalismens neutrala bostadsmaskiner och spegla hela livet.

Västertorp kom att ta gestalt i samklang med landskapet, dess uråldriga mossbeklädda bergknallar fick vara kvar och husen placerades varsamt invid dem, som om de vuxit upp tillsammans.

Konstvetaren Rikard Larsson ger nu ut en mycket vacker bok om denna ljusa folkhemsutopi: Konsten och Västertorp. Konsten, visar Larsson, svävade inte över människorna här, utan stod fast i visionen och blev snabbt ganska folklig, omtyckt. Konsten var också invävd i arkitekturen och dess vardagliga detaljer, trapphus, fasader, längs gångstigar.

På femtiotalet var konstlivet i den lilla förorten livfullt. I de nybyggda ateljéerna höll de unga till, Arne Jones, Lennart Rodhe, Torsten Renqvist och Gun Kessle. Lennart Hellsing fick också lägenhet och miljöer från hans böcker känns igen från Västertorp. När Gunnar Björling var på Stockholmsbesök tog han sig ut till Västertorp, här bodde avantgardet!

I ett av Familjebostäders kvarter fick konstnärer fria händer att utsmycka gjutna trappavsatser.

Tiden var mansdominerad, Olle Bonniér, Lage Lindell och Pierre Olofsson finns representerade, men även Randi Fisher och, inte att förglömma, Pye Engströms älskade och mindre älskade skulptur Efter badet.

Den föreställer Mao Zedong, Angela Davis, Pablo Neruda, Sara Lidman och andra drömmare i vars famnar uttröttade barn ännu vilar efter simbassängs-besöken.

Det är lätt att få bilden att bilen, när den kom, omfamnades av alla. Så är inte fallet. Motståndet mot bullret och avgaserna väcktes tidigt. Stadsbyggnadsdirektören Sven Markelius, som tillsammans med företaget Sociala bostäder och dess direktör Fritz H. Eriksson var en viktig pådrivare för Västertorps planering som social utopi, ville göra huvudgatan i förorten helt bilfri, men de fick inte med sig handlarna. De såg i gengäld till att bostäderna utformades så att alla fick en sida ut mot en park.

I ett reportage från den nya arbetarförorten i Dagens Nyheter 1949 berättar fru Larsson att hon kommer att trivas i den nya lägenheten och gläds åt ”att känna talldoften genom de öppna fönstren”. 

Västertorps skulpturpark, ”museet som aldrig stänger”, har på senare år fått förfalla, privatiseringen av parkskötseln har lett till vanvård och parkförvaltningens budget har skurits ner till ett minimum till följd av skattesänkningarna. Utförsäljningspolitiken som drivits av S och Alliansen har drabbat förortskonsten hårt.

Men till sist har ett medborgarinitiativ gjort att skulpturerna nu hjälpligt tagits fram ur slyet.

Konsten kanske faktiskt kan vara en sorts värn mot det yttersta barbariet. Parkeringsplatser har fått breda ut sig och skulpturer flyttats. Men att skända konst i vinstmaximeringens namn verkar vara mer än vad många av oss klarar av, det väcker obehagliga minnen av en annan mörknande tid, bokbrasor, stöveltramp.

I Västertorp satte man stopp.

Men man spränger nu bort de bergknallar som utgjort förortens egen historia, dess minne. Förtätningen tvingas fram av stadens tillväxt, och den går inte att hejda. Men lika mycket av den dyrbara ytan som huskropparna tar, åtgår till bostadsrätternas bilparkeringar. Människorna som skulle leva i sociala och skogsdoftande miljöer, där växandet stod i centrum och möjligheten till möten fanns inritad i varje detaljplan, varje sittbänk, uppmuntras i dag att välja det fossildrivna privatfordonet och närmaste väg till en ny köplada.

En kuslig och sällan diskuterad effekt av förstädernas förvandling till bilmiljöer är att deras problem kommit att likna den glesaste glesbygdens: handlarna får det inte att gå ihop, de små centrumen förslummas, de som inte har egen bli har allt svårare att få tag i näringsriktig mat medan de köpstarka som flyttar in i bostadsrätterna tar bilen och köper ekomat på Coop ute vid motorvägen.

Triumfen för nyliberalismens credo om en ensam och fritt väljande människokonsument är kanske ingenstans så tydlig som i de gamla socialt och kollektivistiskt tänkta närförorterna.

Förortens förfall och förslumning går så hand i hand med socialdemokratins avideologisering. Men man kan förstås inte slå sig till ro där, för socialdemokratin är ju vi alla, och det här är det vi har velat pröva. Frågan är vad vi vill nu.