Bokrecensioner

Klimatoffer vittnar om vår framtid

avPia Bergström

Fattiga berättar om hur de drabbats av klimatförändringarna i ny bok

Foto: Shora Esmailian
Fattiga i Pakistan och på Afrikas horn berättar i reportageboken ”Ur askan” om hur de drabbats av klimatförändringarna.

Mitt under läsningen av Shora Esmailians reportagebok om människor som fått sina liv ödelagda av klimatuppvärmningen, den som nu ”bara” är 0,8 grader – kommer Världsbankens rapport om att värmen kommer att stiga mycket snabbare än man trott, 4 till 6 grader 2060.

Ett scenario som knappt går att tänka sig. I de flesta svenska medier prioriterades den snabbt bort i nyhetsflödet - utom i Aftonbladet.

Esmailian har djupintervjuat klimatflyktingar och talat med forskare, parlamentariker och experter i Pakistan, i det alltmer försaltade Nildeltat och i torkans Östafrika och skrivit en klok och empatisk bok med mycket fakta. Hon visar att det är de sårbaraste, de redan fattiga, som lever direkt av jorden eller havet, särskilt kvinnor med barn, som drabbas först och värst.

Som Alia i norra Pakistan, en av de hundratusentals människor vars hem och kreatur och odlingar sköljdes bort av flodvågen 2010 och som fortfarande bor i tältläger, många kring storstaden Karachi, med brist på rent vatten och utan elektricitet. Alias hus är nu ett lerigt skal, hennes besparingar borta, symaskinen är förstörd och hon vet inte hur hon ska försörja sig och sonen.

Varm luft kan bära mycket mer vatten än kall och när den snabbt kyls av i bergen störtar regnet ner våldsammare än marken hinner absorbera. Det var bland annat därför monsunen 2010 blev så kraftig. Den förvärrades av att stora markägare, för att rädda sina egna marker, ledde om vattnet till områden där fattiga människor hade sina hem. Ökar värmen kommer översvämningarna i Pakistan och andra delar av Asien att fördriva miljoner från sina hemtrakter.

På Afrikas horn är problemen de motsatta. Här regnar det knappt alls. Den extrema torkan gör att boskapsskötarna i området håller på att gå under.

Som Jilo, som lämnar sin by i södra Etiopien när maken och två söner dödats av män från en grannby. Hon vandrade 100 mil med sin utvecklingsstörda dotter på ryggen och hamnade i ett skjul av korrugerad plåt i Nairobis slum. Hon tjänar lite pengar till mat genom att tvätta kläder åt andra eller sälja jordnötter medan dottern sitter inlåst.

Jag tror knappas att dessa människor gör sina röster hörda på klimattoppmötet i Qatar. Om de ens vet att ett sånt möte äger rum. Men om man vill kunna föreställa sig vart vi är på väg så är mänskliga vittnesmål som dessa ovärdeliga.