Provocerande snällhet

En julberättelse med hög tilltro till änglar

1 av 2 | Foto: Jan-Åke Eriksson
Maria Hamberg (född 1954) är en Sveriges få riktiga arbetarförfattare med lång erfarenhet från verkstadsgolvet. Nya boken är en julsaga.
BOKRECENSIONER

Ingvar Gunnarsson är ingen självklar romanhjälte. Faktum är att han är så svår att älska att jag skäms över ­mina egna känslor när jag följer hans strävsamma, skitskraja och rutinartade arbetarliv. 

Men jag antar att Maria Hamberg har skrivit sin korta julberättelse, Allt under himmelens fäste, just för att provocera fram sådana reaktioner hos läsarna. Besvärliga otillåtna känslor som kan leda till vidare reflektioner om varför människor som Ingvar har det så svårt och är så föraktade och ensamma.

Maria Hamberg är en av Sveriges få riktiga arbetarförfattare, det vill säga med egen lång erfarenhet av arbete på verkstadsgolvet. Ingvar har hon placerat på förrådet på en större industri i Stockholmsområdet. Han hämtar reservdelar och delar ut rena arbetskläder, ett arbete som han skött plikttroget i många år, hela ­tiden liksom hukande av rädsla för att göra fel, och bli retad och utskrattad. Och detta händer ganska ofta just för att han är så lättstressad och överkänslig. 

Basens och arbetskamraternas jargong gör honom svettig och stum men han har lärt sig vika undan, inte ta strid. Följaktligen lever Ingvar med ett tärande självförakt. 

Visst finns det många som Ingvar. Frågan är väl hur de ska bli litterära figurer utan att trycka till dem som fyrkantiga förlorarklichéer i ett konkurrenssamhälle som bara hyllar vinnare och mästare, hårdingar och kämpar. 

Men det kryper i mig när Hamberg låter Ingvar vara så totalt renons på vrede och självhävdelse. Under skoltiden låter hon honom såklart vara mobbad och utan en enda vän. Den enda som verkligen älskat Ingvar är hans snälla mamma som tröstade honom med (alltför mycket) kakor och bullar. Tills hon fick en stroke och lämnade honom ensam med den vrånge fadern. 

Jag inser ju att den här romanen är skriven för att väcka medkänsla, ändå måste jag erkänna att jag fylls av ett slags vämjelse. Är det förakt för svaghet? ­Eller är det Ingvar som enbart offer, den kuvade och försvarslöse som vänder andra kinden till som jag finner så irriterande orimlig. Var finns hans svarta inre?

Och varför göra denna julsaga så fadd att när Ingvar äntligen får kontakt med en flicka – en söt hemlös svarthårig med nosring som han en kall vinternatt räddar från att frysa ihjäl och som somnar så tillitsfull på hans soffa – så finns det inte minsta uns av sexualitet i hans tankar.

Ingvar är för snäll helt enkelt. Och hans skapare Maria Hamberg. Men i en julsaga ska det väl vara änglar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner