När det svartsjuka monstret sliter sig loss

Johanna Frid ramar in sociala medier-erans stora utmaning

avCecilia Djurberg

1 av 2 | Foto: Jennifer Sameland
Johanna Frid debuterade med ”Familjeepos” 2017.

Googla aldrig det grönögda svartsjukemonstret. Det hör till de läskigaste av monster och har du en gång fått in det i mobilen kan det vara ett helvete att bli av med. Detta framgår med all absurd tydlighet när jag läser Johanna Frids autofiktiva romandebut – Nora eller Brinn Oslo brinn. Men i stället för att beklaga att ingen varnat henne för detta monster, är jag egoistiskt tacksam för att hon inte bara släpper loss det, utan matar det flitigt och låter det jazza loss så underbart skamlöst och okontrollerat över sidorna.

Johanna bor med sin danska pojkvän Emil i Köpenhamn, och när hon råkar se honom få ett meddelande på Facebook från exflickvännen Nora, bjuder svartsjukemonstret upp till en lustiger dans. Jaså, de ska kanske ses och fika minsann. ”Hur fikasugen kan man vara i ett land där fika inte ens existerar?”

Ett ihärdigt, digitalt stalkande av den norska Nora inleds, via Noras mammas Instagramkonto. Varje digitalt fotspår analyseras och hon sväljer det tillrättalagda flödets illusion av en fantastiskt lycklig mor- och dotterrelation. När hon plågar sig med bilden av en kvinna som tycks vara allt hon inte själv är, ramar hon samtidigt in sociala medier-erans stora, existentiella utmaning. Svartsjukan och avundsjukan som i allians med internet förklarar krig mot en sviktande självkänsla.

Framförallt lider Nora, av bilderna att döma, inte av den svåra endometrios som dessutom plågar Johanna. Den fysiska smärtan växer och ackompanjerar den psykiska hon tillfogar sig själv i det nattliga mobilljuset. Intrycken ackumuleras snart till ett enormt hat mot hela Norge.

Johanna Frid debuterade som poet, vilket märks i detta språkligt välpolerade pärlband av sjukliga anklagelser, antaganden och urspårade associationskedjor, som spetsats med danska färgklickar.

Med dråplig bjussighet skildras hur hon geggar runt på botten av den skämmigaste av skampölar. Men något slags insikt framträder ändå när hon jämför sig med Rochesters fru och tycker att hon borde spärras in på vinden. Hon går med på att prova parterapi, vilket hjälper föga så länge hon har fri tillgång till internet.

Pojkvännen framstår som ett under av tålamod men sätter upp en tydlig, dansk gräns mot det skenande monstret. Inget tyder på hemlighetsmakeri eller otrohetstendenser från hans sida, och för en utomstående är det ofattbart att Johanna inte tar kål på förhållandet.

Sida upp och sida ner ältar hon Nora och hennes vackra hår och brister ut i gråt som om ansiktet var ”en vattenfylld papperspåse som sprack” av att bara se Nora äta lunch med sin mamma i den norska huvudstaden hon döpt om till Arsle. För att ta några stilistiska exempel på varför jag, trots den smärtfyllda berättelsen, tycker det är en fröjd att läsa Frid.

ARTIKELN HANDLAR OM