Deppigt i dockhemmet

Alice Kassius Eggers läser Barnvagnsblues och undrar vad författaren vill med sin huvudperson

Foto: LINA ALRIKSSON
Ester Roxberg (född 1987), författare.
BOKRECENSIONER

Huvudpersonen i Ester Roxbergs nya roman Barnvagnsblues heter Agnes. Hon lever i något slags bostads­bilage­familj med en man i kostymskor och den nyfödda Elise. Hon ägnar sig åt tids­typiska neuroser som plastbantning och ekologiska möbler, genom­lider stumma möten och dömande blickar på öppna förskolan och svettas i en obarmhärtig stadssol.

Mot denna kuliss för Agnes en kamp för att känna något slags liv i föräldraledighetsledan, hennes likgiltighet utmanas bara i undantagsfall av attraktion till den personliga tränaren eller någon gång dotterns leende.

Som läsare leds man in i detta arkaiska dockhem genom Roxbergs förmåga att effektivt och duktigt beskriva ytlighetens blodfattighet. De korta dialogerna med sambon rör sig från tjugofyratusenkronorssoffor till utsagor som att livet ”måste handla mindre om att överleva och mer om att leva”.

Roxberg är inte ensam om att skriva om alienationen i det borgerliga individprojektet. Kanske är det olyckligt för romanen att Agnes Lidbeck frenetiskt matade det monotona genom sin Finna sig på ett sätt som antydde något slags pyrande uppror. I jämförelse framstår nämligen Barnvagnsblues som lömskt lydig.

Gemensamt har de dock en allt vanligare sammanblandning av framställning och verklighet som förbryllar mig. Ja, normerna kring en framkonsumerat meningsfull tillvaro är fortfarande starka i dyra magasin och reklamfilmer. Men att det skulle vara radikalt att påstå att det faktiskt är skitjobbigt att ha småbarn eller att familjerna i mäklarannonserna är fejk, känns inte det lite passé?

Möjligen går Agnes igenom en depression, hennes brist på nyfikenhet och dådkraft skulle kunna vara både patologisk och personlighet. En sådan antydan finns i titeln, men mot det talar ett relationellt vakuum som jag känner igen från både Lidbeck och andra samtidsskildringar som Isabelle Ståhls Just nu är jag här. En känsla av att huvudpersonen inte heller innan bokens nu hade några relationer ut­över parrelationen.

Jag blir inte klok på vad Roxberg vill genom sin Agnes. För om det är att välta omkull ett samhälle där det individualistiska kapitalistiska projektet är bevisat själa­dödande så är hon misstänkt osugen på att offra något på vägen. Agnes drömmar och minnen av att känna sig levande illustreras med champagne mitt på dagen och fjortisar i omklädningsrum. Bilder lika reklamfilmsvänliga som förslaget om en semestervecka på Borneo (för livet ska handla ”mindre om att överleva och mer om att leva” ju).

Trots ekonomiskt överflöd och en självständighet otänkbar för tidigare generationer verkar Agnes tycka att hon är lika fången som den inlåsta kvinnan i Charlotte Perkins Gilmans klassiska Den gula tapeten. Men till och med då, i novellen först utgiven 1892, klöser kvinnan sig blodig mot väggarna.

I jämförelse framstår Roxberg som inredningstidningen som uppmanade mig att ”våga vägra vitt” och kallade en färgad fondvägg för revolutionär.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Relationer