Förhäxande

Publicerad:
Uppdaterad:

Hanna Nordenhök hyllar en svidande vacker roman om kvinnor

1 av 2 | Foto: Foto: Fanny Zaabi Behrer
Maria Zennström (född 1962) fick Borås Tidnings debutantpris för sin förra roman ”Katarinas sovjetiska upplevelser” (2001).

På ett ställe i Maria Zennströms dagboksroman reflekterar jagberättaren Maria kring varför hon håller Genet och Gombrowicz och deras liv högre än Sara Lidmans och Svetlana Aleksijevitjs. Svaret är givet: de är män, och kan därför ägna sig åt ett nomadiskt skrivande liv, det vill säga ett liv utanför konventionen, men med värdigheten i behåll. Medan de två kvinnliga författarna, barnlösa och utan familj, socialt sett blir förlorare, en sorts halvkvinnor.

Passagen är betydelsefull. Därför att den pekar ut romanens grundtematik: det barnlösa kvinnoskapet, könets och kroppens predikament, och författarlivet som det ter sig för en kvinna av i dag. Men också för att den genom att visa fram sina referenser ger en antydan om en poetik. Zennströms svidande vackra, njutningsfullt excentriska och skoningslöst skärskådande prosa har nämligen en hel del gemensamt med den i Gombrowicz dagböcker. Samma drift till språk, samma halt av lika delar distans och fascination i iakttagelsen av världen, samma målmedvetenhet och skärpa i undersökandet av det egna jaget; allt måste offras för blicken, för reflektionen, litteraturen, allt, just genom det totala (själv)utlämnandet (eller i alla fall iscensättningen av detsamma).

Zennström sällar sig genom dagboksformen delvis till den verklighetsfetisch som de senaste åren har varit i svang i svensk litteratur, från Maja Lundgren till Lars Norén. Men Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? sysselsätter sig också på ett mycket speciellt sätt med dramaturgi, vilket till skillnad från de två andras böcker gör den till en riktig bladvändare. Det är förbryllande, och mäktigt.

Boken skildrar en kvinnlig författare på väg in i medelåldern. Hon hinner under romanens gång bland annat minnas och sörja sina älskare, avsluta en psykoanalys, hemsökas av relationen till sin gamla ryska mor, ofta sitta i koloniområdet vid Tanto och betrakta hundarna, skiftningarna i vattnet, träden. Samtidigt försöker hon bli med barn, först med olika älskare och sedan genom insemination, befruktning uteblir. Det är som om Zennströms text i förhållande till denna den infertila kroppens dramaturgi förvandlas till ett slags inverterad bild av Hèléne Cixous tanke om skriften som havandeskap och födande – här blir språket på ett alldeles konkret sätt till parallellt med ett moderskap som inte låter sig göras. Den romanstrukturen kommer genom boken att utvecklas till en rik och komplex skildring av existensen och könet.

Maria Zennström skriver förhäxande vackert, hennes språk äger en exakthet som sänder ut små chockvågor av estetisk vällust genom kroppen. Texten lever i varje vändning, likt ett rinnande vatten, och med en nästan djurisk vakenhet och närvaro. Jag vet faktiskt inte när jag läste en samtida svensk roman som berörde mig så.

Till de starkaste partierna hör onekligen porträttet av den åldrade modern – men egentligen överhuvudtaget skildringen av kvinnor, i form av mostrar, väninnor, kollegor och vårdtagare (Maria arbetar extra som skötare och personlig assistent). Kvinnors fulhet, ensamhet och sorg, deras skönhet och vrede, deras överspändhet, originalitet, integritet, deras döende kroppar och enträgna, nästan buttra, levande. Ja, Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? är en bok vars huvudämne är kvinnor.

Om jag skulle ha någon invändning, så är det att texten inte står ut med att driva den tematiken ända fram. Varför måste det

försonande ljuset på slutet sammanfalla med att Maria äntligen får en snäll och älskande man, det vill säga återigen blir till i en manlig blick? Det är en besvikelse. Men hindrar inte bokens övriga styrka. Må den stort bli prisad och läst.

Hanna Nordenhök

Publicerad: