Människor tvingas bli maskiner

Petter Larsson läser en antologi om urusla anställningar och övervakning

Foto: JOAKIM MATHIASSON
Poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg är redaktör för antologin ”Lösa förbindelser”.
BOKRECENSIONER

Jag skulle inte stå ut en vecka – och då är jag som frilansjournalist inte direkt främmande för den otrygghet som följer av oberäkneliga inkomster och arbetstider. Men när jag läser om Malin, Leon, Frida, Erika och alla de andra som i antologin Lösa förbindelser, vittnar om sin vardag som anställda på lager och i butiker svär jag att i alla fall hålla igen på mitt eget gnäll.

Boken är sponsrad av Handelsanställdas förbund och här skildras hur företagen staplar visstidsanställningar i evighet, hur timanställda taggas att kasta sig på telefonen dygnet runt för att slåss om lediga arbetspass, hur bemanningsbolagen inte används för att möta produktionstoppar, utan i den reguljära verksamheten, eftersom företagen planerar för permanent underbemanning.

Det senaste draget kallas hyvling. Lagen om anställningsskydd tillåter inte att man sparkar folk hur som helst, däremot kan man dra ner på deras arbetstid, och i praktiken tvinga dem att säga upp sig, eftersom de inte längre kan försörja sig. Välkommen till den nya arbetsmarknaden, som hämtat ­sina idéer från 1800-talet.


Mycket är välkänt, då och då stiger ju faktiskt stanken från tjänsteproduktionens källare upp i offentligheten via reportage och fackliga kampanjer, men att sådana här rapportböcker ständigt skrivs och sprids tror jag är viktigt. Kan inte de sämsta villkoren förbättras riskerar ju alltid vi som befinner oss ett snäpp upp att också halka ner så småningom.

Den är också viktig på så vis att den undergräver Guy Standings i radikala kretsar så populära idé om prekar­iatet som en egen klass med intressen skilda från den fastanställda arbetarklassen. Ingenting tyder på att de tillfälligt anställda som talar i Lösa förbindelser skulle ha vänt lönearbetet ryggen. Tvärtom är det tydligt att de vill ha fasta anställningar med rimliga scheman och hygglig lön. Precis som alla andra.


En del texter bryter sig ur de rena vittnesmålen. Leonidas Aretakis reportage från ­Gekås i Ullared blir mer en detaljrik frossa i kulturen kring lågprisvaruhuset än en text om faktiska arbetsvillkor och Cecilia Alstermarks reportage från Ikea är snarast en reklamtext för den gode arbetsgivaren, det käcka fackombud som står i centrum har bara lovord.

Man kan kanske också studsa lite för kulturjournalisten Elina Pahnkes hårt ideologiserade språk, men hon sätter fingret på hur politiskt konstruerade idéer om vad ungdomsgenerationen är och vill används för att motivera usla villkor. De är lata, de har fått allt gratis, de är inte vana att slita utan hoppar fritt mellan jobben när galoscherna inte passar. På så vis visar hon hur den konkreta striden om villkoren hela tiden är inramad av en kulturell hegemonikamp.


Mest drabbande är redaktören Jenny Wrangborgs reportage om övervakningen. Hon beskriver hur den nya teknologin nu används som digitala tidsstudiemän, så att cheferna med hjälp av gps:er och avancerade tidsberäkningssystem kan följa varje anställds göromål minut för minut. Jaha, vad gjorde du den där kvarten, när inga arbetsmoment finns registrerade?

För en kontorsråtta som dricker kaffe när jag vill och snickesnackar bort en god del av varje dag är det mardrömslikt att se hur man försöker förvandla männi­skor till maskiner.