Centrifugalkraft!

BOKRECENSIONER

PELLE ANDERSSON läser lysande politisk dikt

Foto: Åsa Maria Kraft - i dag kommer hennes nya diktsamling "Bevis".

Åsa Maria Kraft är en krävande och ytterst konsekvent författare som bänder språket, tvingar in sina erfarenheter i dikten och låter texten "föda" idéer, dikter och språk - det har hänt att jag värjt mig, inte vågat. Det gäller att vara kall och försöka låna hennes eget allvar, inte titta bort, gå i clinch. Då händer ofta något.

Det handlar om att våga bända tillbaka texterna, ställa sina egna erfarenheter emot dem. Det handlar om ett samtal som lätt går överstyr, som ett gräl, fast utan att vi höjer rösten.

Här finns en medvetenhet som man känner igen från djupt religiösa eller politiska texter: de vet vad de vill och drivs av en övertygelse. Krafts texter har dock alltid en öppenhet, de är inte ute efter att övertyga utan glipar, spricker och öppnar sig mot läsaren som fällor i tecknade filmer.

I den nya boken, Bevis, uttrycker hon det elegant i dikt-sviten Rosa Mundi (Jan van

Eycks "Kansler Nicolas Rolins madonna", cirka 1436): "Trädgården är muromgärdad. Medvetet förfallen för att tillåta öppningar. En naturlig öppning; nedhasad mur, ruinskapad, kan på långt håll likna en kropp."

Diktsamlingen genomströmmas av Irakkriget. Den börjar med ett CNN-telegram om upphittade delar till en kärnvapencentrifug och skriver sig sedan igenom en tavla av Jan van Eyck, en pjäs med Lynndie England, Jessica Lynch, Marie Echelon (tänkt framodlad ros), avlyssningssystemet Echelon, Silvio Berlusconi, Harpokrates (tystnadens gud), David Kelly, Grace Kelly, general Taguba, Noor (våldtagen kvinna från Abu Ghraib), en domare, en utfrågare och en kör, samt frågeställningar om kriget, språket, demokratin, våldet och medierna.

Boken bär också en mild humor, som i den avslutande pjäsen:

"Vill han likna sitt namn "Silvio Berlusconi" eller vill han likna en svensk schlagerkung? Han strör också röda karmosinblad omkring sig, kanske är de äkta, kanske av gummi. Han börjar sjunga, lågt och entonigt: "Voooolaaaareeee"" Ååå""JAG ÄR IMMUN". Han hejdar sig en kort stund, fortsätter "Caaaantaaaareeee""Åå-åå""IMMUN"."

Eller

"GENERAL TAGUBA:

Verkligheten blir inte verklig

förrän du sett den

framkallade kopian

framträda. Fram"

Sådant är Irakkriget och sådan är vår verklighet. Vi tror inte på den förrän vi sett den på tv, och händelserna på Abu Ghraib-fängelset blev heller inte "verkliga" förrän bildbevisen kunde publiceras i medierna. Vi är våra egna fångar - och befriare.

Det är som om Kraft kört diktsamlingen i en mixer, likt våra medier gör med nyheter, där ord och strofer tas om och förvandlas i nya konstellationer - kontexten skapar betydelsen.

Detta är alltså en politisk diktsamling i ordets bästa bemärkelse.

Boken talar till oss - och den vill att vi svarar. Det är endast i denna akt som vi kan kalla oss människor, oavsett om vi talar med ord eller kroppar. Därför blir bilden med centrifugen som hittas i marken så central, för en centrifug försöker särskilja och i detta fall handlar det om atomklyvning, det ultimata uppdelandet. Krafts centrifug har en stång som ska sammanfogas med en kopp - en samlagsmetafor. Människan blir till genom sammanfogning i en evig kedja av födslar.

Texterna i Bevis är vackra.

Det högstämda, det vi förut kallat "poetiskt" har länge ansetts ointressant. Det har varit viktigare att utforska språkliga klichéer, "det fula" eller "låga" och inget fel i det, men Åsa Maria Kraft lyckas göra både och.

"Taggen spräcks in i mig. På långt håll ser jag dina blad, ser jag lögnerna, sanningarna. Ser hur allt du vill är att få historien att hänga ihop."

Smaka på det, låt det sitta där som en påminnelse.

Ett försök att få historien att hänga ihop - att följa en linje, få delar att bli något helt, skapa, föda. I denna bok skapas (föds) Marie Echelon, den tänkta rosen, blomman som står för det evigt återkommande livet, det som växer i jorden i vilken man gömt centrifugen som används för att klyva atomer. Så skapar Kraft ett pussel av symboler, metaforer och finner ett slags ny helhet - full av sprickor.

Detta är en bok som aldrig tar slut: när jag vecklat ut några blad på rosen står jag vid tavlan, som föder en tanke, som delar en atom, som sätter en person i fängelse, som " ger mig verktyg för titthålskirurgi på världen, sedan får jag själv ställa diagnos och eventuellt göra något.

Bevis finns redan.

Lyrik

Pelle Andersson