Sagor av ett sårat barn

BOKRECENSIONER

Lennart Bromander om H C Andersen – ett geni som fyller 200 år

1 av 3 | Foto: H C Andersen - föddes för 200 år sedan.

Under ett par decennier verkade två av 1800-talets största och mest udda genier samtidigt i det lilla Köpenhamn. Ideligen stötte de på varandra i de trånga kulturella kretsarna kring Kongens Nytorv och Östergade. Dessa två säregna unga herrar, H C Andersen och Sören Kierkegaard, blev båda snabbt internationella storheter, men vänner blev de inte. Tvärtom var den första skrift Kierkegaard år 1838 publicerade ett skarpt angrepp på Andersen, som ett par år tidigare givit ut ett första häfte med sagor. De väckte omedelbart stor uppmärksamhet, och sagor var faktiskt också ett av filosofen Kierkegaards huvudintressen - efter hans död fann man ett hundratal sagosamlingar i hans bibliotek.

Kierkegaard hade en mycket bestämd mening om hur en saga skulle se ut och vilket syfte den skulle tjäna. I det mönstret passade Andersens alster inte in. Kierkegaard hade ingen förståelse för de unika litterära kvaliteterna eller den konstnärligt revolutionära betydelsen i Andersens berättarteknik, men hans kritik är ändå betydligt intressantare än den som formulerades av andra av Andersens samtida vedersakare.

För Kierkegaard hade sagan två huvudsyften. Den skulle fungera "sokratiskt", väcka barnets nyfikenhet och lust att fråga, och dessutom skulle den verka terapeutiskt. Genom att skapa fruktan och bävan hos barnet skulle den förlösa barnet från dess grundläggande livsångest. Kierkegaard hade alltså en syn på sagan som föregriper en av 1900-talets stora teoretiker på området, Bruno Bettelheim. Kierkegaard kunde inte tolerera naiviteten hos Andersen, kallade hans sagor för flaeberi (sentimentalt tjafs) och var också den förste som satte fingret på en annan ännu känsligare punkt hos författaren, hans ambivalenta förhållande till kön och sexualitet. För Kierkegaard var Andersen en hermafroditisk planta, "en blomma, där han och hon sitter på samma stängel".

Först i våra moderna queer-tider kan vi mer öppet ta upp Kierkegaards iakttagelser igen, även om vi inte längre finner Andersens androgyna läggning suspekt så som Kierkegaard gjorde.

Kierkegaards skrift var inte bara filosofens opus ett utan också det första överhuvudtaget som skrevs i bokform om Andersen. Han blev naturligtvis illa berörd, och hämnden kom i Lyckans galoscher, där Kierkegaard porträtteras som papegoja.

Andersens stora trauma i livet var inte så mycket de sexuella ambivalenserna som den fattiga barndomen. Den var rå och brutal, och i hans mors släkt förekom uppenbarligen en del prostitution. I sina självbiografiska skrifter förskönade och idylliserade han utan skrupler denna barndom, och i privatlivet gjorde han allt för att skära av kontakterna med sitt förflutna. En halvsyster, som uppsökte honom under hans glansdagar på 1840-talet, avfärdade han förskräckt med en riksdaler. Senare hittades hon död i horkvarteren, inte långt från de fashionabla salonger där Andersen firade triumfer.

Sådant skrev Andersen aldrig om, men som den äkta konstnär han var kunde han inte helt dölja plågor eller personliga tillkortakommanden i sina verk. De sipprade fram i förklädd form både i sagor och ännu mer kanske i de romaner som vi i dag inte läser så ofta. Först att upptäcka detta var Fredrika Bremer. Hon hade träffat Andersen under en båtresa i Sverige 1837, och de kom sedan att korrespondera. Efter att ha läst ett par av Andersens romaner, Bara en spelman och O.t., genomskådade den skarpsynta Fredrika Bremer Andersens försök att bearbeta inre trauman, särskilt skulden till den förnekade systern. Förskräckt ignorerade Andersen helt kritiken, när han besvarade Fredrika Bremers brev.

Länge avgudades H C Andersen enbart som oförliknelig sagofarbror, men i dag är vi mer medvetna om att det inte bara är hans magiska fantasi och språkliga tonträffning utan i lika hög grad alla dessa nödtorftigt dolda skikt och bearbetade trauman som gör Andersen så speciell. Att just Sören Kierkegaard och Fredrika Bremer bör harangeras som pionjärer för denna djupare förståelse av H C Andersens författarskap, kan man läsa sig till i det mycket rika material som författaren Jens Andersen presenterar i en ny tvåbandig, nära tusen sidor lång biografi över sin berömda namne. I Danmark har den omedelbart blivit hyllad som det nya standardverket om den store nationaldiktaren.

Och detta är verkligen ett storverk, en alldeles osedvanligt attraktiv och briljant skriven biografi. Andersen förhåller sig inte lika subjektivt till materialet som till exempel Thorkild Hansen i dennes berömda bok om Hamsun. Detta är inte som Hansens bok en dokumentärroman, men ändå så levande och litterärt skriven att den gott kan läsas också som ett slags roman och det med en enastående intressant människa som huvudperson. Sedan är förstås tusen sidor väldigt mycket, och Jens Andersen framlägger gärna fem exempel för att belägga ett påstående, även om det räckt med tre. Vidare läser man väl avsnittet om H C Andersens laddade förhållande till Kierkegaard med större intresse än en överlång redogörelse för Andersens resa till Portugal 1866. Och jag hoppas att Jens Andersen har fel när han påstår att Andersen mötte tonsättaren Carl Maria von Weber under en resa i Tyskland 1845-46 - Weber avled nämligen 1826.

Biografi

Jens Andersen

ANDERSEN I-II

Så firar Danmark

Lennart Bromander