Mammutmän

avFredrik Persson-Lahusen

Fredrik Persson Lahusen vill se fler gubbar och gummor ta plats – men med mer skärpa

Foto: CELANDERS, SINI-MARJA NISKA
Anders Björnsson (till vänster) och Jörn Donner.

Det skälls mycket på (vita) medelålders män nu för tiden. Var och en som tvingats lyssna till pompöst pladder på podier och salongsmingel vet varför. Samtidigt tänker jag ofta att den svenska offentligheten tvärtom tycks ha plats för försvinnande få gubbar.

Min tyska fru förvånas dagligen över profilerade svenska politiker som just gått ut gymnasiet och popsnören som tillåts ta plats i tunga tidningsspalter och tv-soffor. I hennes hemland väger tidskrävande bildning och erfarenhet mycket tyngre än här hos oss.

Det kan gå överstyr. Som när politiker prestigepolerar med plagierade doktorsavhandlingar eller tv-tittare veckovis tvingas lyssna till en snart 100 år gammal tidigare kanslers lallande om sånt han längre inte vet något om. Men för det mesta skapar de tyska takterna sylvassa samtal.

Tänk om någon redaktör städslade Ingvar Carlsson som politisk kolumnist, lät Nils Schwartz leda en litteratursändning eller gav Per Landin en publicistisk hemvist. Nåväl, bättre än fria fantasier är att använda två färska böcker för att se om det gamla gardet har något att säga.

Kritiker, regissör, filminstitutschef, Oscarsprisad producent, ledamot i Finlands riksdag, Europaparlamentariker, storstilad (reportage)författare och mycket, mycket mer. Jörn Donners livslopp är minst sagt imponerande.

1973 skrev han Sverigeboken, en personlig betraktelse kring ett mycket socialdemokratiskt samhälle. Efterföljaren Sverige. Resor i främmande land är ett försök att fånga förändringarna sen sist, men mest är Donner sysselsatt med sin egen dalande stjärna.

Då ville var och en av vikt och värde tala med honom. Nu berättar han med sårad förståelse att statsministern avböjer personligt möte och sossarna inte vill se honom på valvakan. Det skulle kunna vara en berättigad bild av politiker som håller de intellektuella på armlängds avstånd, men till sist blir hans harmsna sätt lika ovidkommande som kommentarerna om en gammal förälskelse.

Nu träffar Donner som tur är några personer, bläddrar i böcker och bjuder på inkännande iakttagelser kring symbolerna i DN:s dödsannonser och auktoritetstrogna svenskar. Inget intresserar honom dock så som invandring och tillrättalagt tigande:

”Om de växande svårigheterna” med offsidestående invandrare vill medierna ”helst inte” tala. ”Hövligheten förtiger att [våld bland organiserade kriminella] ofta handlar om konflikter mellan invandrargrupper”. Att sopa problemet med det ”mångfärgade” samhällets motsättningar ”under mattan är att förneka verkligheten”.

Nu har nog inte Donner blivit inkrökt nationalist, men ivern att posera som obekväm sanningssägare inverkar utan tvivel negativt på hans förmåga att läsa tidningar innantill.

Eller så har han ingen koll. Hur kan han annars missa att SD springer Putins ärenden eller få för sig att ”fanhoparna” från IFK Göteborg och Häcken måste hållas isär? Egna snedträffar till trots skäller han andra Sverigeskildrare för slapphet. Donner vet alltså bäst, också när han har fel.

Skriftställaren Anders Björnsson skulle nog gärna ha bytt till sig Donners berömmelse. Bakom sig har han en gedigen vetenskapsjournalistisk gärning, men den anspråksfulla stilen har alltid andats en strävan större än så.

Boken I Bildts tid består av reflektioner kring den moderna människan, samhället och kulturen. Björnsson börjar med ett drygt hundratal brev till namngivna personer. Att så många adressater är intellektuella vid sidan om dagsdebatten får tillvägagångssättet att se ut som en invändning mot det offentliga samtalets irrelevans.

Björnsson rör onekligen vid sådant som gärna hade fått synas oftare i spalterna – allt från filmaren Alexander Kluge till ”den borgerliga ordningens ansvar för två ohyggliga världskrig” – men staplar också snömos på höjden (”Krig och fred är varandras skuggor”).

Brevformen förlåter, precis som krönikeansatserna, att funderingar och formuleringar aldrig fulländas. Tyvärr ser det likadant ut i den längre titelbärande texten om Carl Bildt.

Någon tes är svår att finna, men jag tror Björnsson, bland mycket annat, menar att Bildt tilläts triumfera när politiken förvandlades till ett postmodernt skådespel med mer plats för karismatiska karaktärer. Mig tycks det tvärtom som om politiken aldrig tidigare varit så trist och teknokratisk och att Bildts aristokratiska arrogans blev ett uppfriskande undantag.

Kanske handlar hans karriär också om något så simpelt som materiella intressen? Björnsson beskriver Bildts tid i näringslivet som ”politik med andra medel”. Kan man inte lika gärna se arbetet i regeringskansliet som ”affärer med andra medel”?

Att de båda författarna föredrar slängig tvärsäkerhet och undflyende mångsidighet framför ordentligt förberedda fotnedsättningar får många frågor att förbli hängande i luften. Av två böcker allena går givetvis inga allmänna slutsatser att dra och jag tror alltjämt att den svenska offentligheten skulle må bra av fler bildade gubbar (och gummor). Om de lägger manken till mer, och är mindre mammutmanliga, än Donner och Björnsson.

ARTIKELN HANDLAR OM