Sista natten med gänget

BOKRECENSIONER

IRA MALLIK om Jan Guillous nya deckare – och en rörig relation mellan fakta och fiktion

Peter Stormare som ”Carl Hamilton” i ”Hamilton”.
”Men inte om det gäller din dotter” är Jan Guillous fyrtionde bok.

Det är bara Arn som fattas när hela klabbet Jan Guillou-hjältar samlas i en och samma berättelse: spionen och förrymde mördaren Carl Hamilton, journalisten Erik Ponti, säpochefen Ewa Tanguy med maken Pierre Tanguy och palestinska ”Madame Terror” Mouna al Husseini. Klassiska hamiltonkompisarna Åke Stålhandske och Luigi Bertoni dyker också upp på ett hörn. Uppdraget är att befria Ewa och Pierres femåriga dotter som kidnappats av en muslimsk extremist, närmare bestämt en saudisk prins.

Men inte om det gäller din dotter är helt enkelt en retrospektiv Guillou-festival. Det är kul, men samtidigt blir det så trångt mellan hjältarna att alla gamla minnen och kära återseenden lägger sig som bromsklossar i vägen för den rafflande kidnappningen. En del av Ewa Tanguys briljanta förhör, intrigerna kring Erik Ponti på Dagens Eko och lite vinsnack hade också gärna fått bytas ut mot lite mer raffel.

Men Guillou skulle inte vara Guillou om han inte dessutom hade en större politisk berättelse än lite simpelt barnarov. Liksom i Fienden inom oss och Madame Terror tar han avstamp i västvärldens missriktade och justievidriga kamp mot terrorismen, men nu är det dags att blottlägga det verkliga terrorhotet – nämligen Saudiarabien.

Att Guillou använder sig av verkliga händelser och personer som beskrivs faktamässigt korrekt, är ett lika typiskt som underhållande drag i hans böcker. FRA-spaning eller en lätt maskerad advokat Peter Althin blandas friskt med Putin och föreläsning om Ryssland, för att ta ett fåtal exempel.

I förra årets Fienden inom oss gick det inte heller att missta sig på Guillous ambition att sprida kunskap. Men nu blir relationen mellan den verkliga och den fiktiva världen betydligt rörigare. Som läsare blir jag med jämna mellanrum helt ställd, och inte så väl utbildad som jag hade förväntat mig. Gränsen mellan litterära friheter och obelagda teorier om terrorattacker flyter ihop.

Det är sant att Saudiarabien investerar stora summor i att sprida den extrema wahhabistiska versionen av islam, liksom att Bushadministrationen har nära länkar till det saudiska kungahuset. Däremot är det inte lika solklart att Saudiarabien finansierar världsterrorismen. Och menar Jan Guillou verkligen att det var saudiska prinsar som låg bakom 11 september?

Det pågår visserligen civilrättsliga processer på temat i USA, men Guillou hade behövt ge oss betydligt mera kött på benen för att övertyga om att Saudiarabien är den osynliggjorda fienden.

Trots det lustfyllda upplägget med hjälteträff är det melankoliskt sent på jorden i Men inte om det gäller din dotter. Titeln syftar inte på Betty Mahmoodys Inte utan min dotter, utan på det svar alla trötta och cyniska soldater ger en hjälpsökande far. Alla dessa spioner och soldaters försök att förändra historien har varit futila, men att rädda livet på en individ, ett barn, gör skillnad. Kärleken i det lilla livet är det enda som räknas, förstår männen nu när så mycket annat är för sent. Jomenvisst. Kanske är det också därför det verkar så sent på jorden för Carl Hamilton själv, trots att han nyss återuppstått. Guillou lägger upp för avsked, vilket känns både dystert och så dags. En sån här sista natt med gänget kan vara kul, men om det blir en vana går nöjet i stå.

Ira Mallik