En hjälte vi inte behöver

BOKRECENSIONER

Mordet på Folke Bernadotte satte djupa spår i Sverige – framför allt i överklassen

Foto: AP
Folke Bernadotte i Jerusalem, utanför det judiska högkvarteret.

Den 17 september 1948 blockeras vägen framför fredsmäklaren Folke Bernadottes Chrysler i stadsdelen El Qatamon, i Jerusalem.

Den 26-årige terroristen Yehoshua Cohen stegar fram till bilen, och med ansiktet fyllt av hat avrättar han det svenska FN-sändebudet och den franske militären Andre Serot med ett tysktillverkat automatvapen.

Långt senare framkommer det att mordet beordrats av terrorgruppens ledare – Israels framtida premiärminister Yitzak Shami.

Cohen grips aldrig för mordet. På ålderns höst blir han i stället nära förtrogen med den israeliske landsfadern David Ben–Gurion och ses till sin död som en välrespekterad samhällsmedborgare.

Den direkta anledningen till avrättningen var att Bernadotte i sina förhandlingar mellan judar och palestinier bland annat förordade att Jerusalem inte skulle bli en judisk stad.

Det här är ingen obekant historia, men enligt författaren Göran Burén har detta terrormord mer eller mindre glömts bort i Sverige.

I boken Mordet på Folke Bernadotte – som troligen är den bästa introduktion till Bernadottes liv som skrivits – driver han tesen att socialdemokraternas och de svenska mediernas starka israelvänlighet gjort att dådet tystats ner och de ansvariga aldrig ställts till svars.

Det vette fan.

Visst, ingen har dömts för brottet. Och kanske har kraven på rättvisa varit lama.

Men mordet har onekligen satt djupa spår i Sverige. Allra mest i Folke Bernadottes egen miljö – den svenska överklassen.

Sverige har haft dåliga relationer med Israel av många skäl.

Under Olof Palmes och Sten Anderssons tid hade Sverige en propalestinsk politik – den terroriststämplade Yasser Arafat besökte Sverige 1983 – men under Göran Perssons tid blev relationen närmast hjärtlig. Han var 1999 den förste svenske statsministern som besökte landet sedan Tage Erlander, 1962.

Men sämst relationer har Folke Bernadottes gudson kung Carl XVI Gustaf haft. Det 64-åriga landet har ännu aldrig fått ett svenskt statsbesök.

1990 besökte Israels president Chaim Herzog Stockholms slott, men Israel har fått vänta sedan dess på ett svarsbesök, vilket annars brukar vara obligatoriskt.

Det kommer troligen aldrig att hända.

När Shimon Peres på Olof Palmes begravning 1986, skakade hand med kung Carl Gustaf, ska kungen enligt tidningen Jerusalem Post ha sagt: ”Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor”.

Kungahuset har inte glömt, än mindre förlåtit.

Även Olof Palme, vars familj stod Folke Bernadotte mycket nära (han var marskalk på Palmes föräldrars bröllop), såg mordet som ett stort hinder i svensk-israeliska relationer så sent som på 80-talet.

Men Göran Burén är inte nöjd med att minnet lever kvar på Östermalm – det saknas monument över fredsmäklaren Folke Bernadotte. De vita bussarna som räddade 20 000 krigsfångar, varav många judar, har inte den status de förtjänar i svensk historieskrivning. Burén ser kort och gott Folke Bernadotte som en hjälte, och lägger ner stor möda på att få honom att framstå som en rättrådig man.

Folke Bernadotte föddes in i en av de mest antisemitiska miljöer som existerat i Sverige – mellankrigstidens svenska, militära överklass. Att denne inte särskilt intellektuellt självständige man aldrig skulle ha tagit intryck av sin sociala miljö är svårt att tro på.

Kungahuset var djupt intrasslat med nazityskland.

Kungens nazistiske morfar dömdes för brott mot mänskligheten och kungen har sitt mellannamn Hubertus från den morbror som i naziuniform stupade i Ukraina, där några av de blodigaste massmorden på Europas judar ägde rum.

Att kungens gudfar, Folke, i krigets slutskede hade access till både Ribbentrop, Göring och Himmler var något han kunde fixa via familjen.

Han var en glödande antikommunist och tyskälskande svensk militär som stödde Himmlers strategiska plan att nazisterna och de allierade gemensamt skulle stoppa Sovjet vid krigets slut. Att han skulle vara helt oanfäktad av den nazistiska propagandan om ”judebolsjevismen” är föga troligt.

När revykungen Karl Gerhard häcklade familjens vän, den nazityske utrikesministern Ribbentrop, läxades han upp av Folke Bernadotte.

Journalisten Bosse Lindqvist har dessutom grävt fram ett protokoll från ett möte mellan Folke Bernadotte och Göring som slog fast att judar skulle ”avhämtas sist” i de vita bussarna. Det är oklart om det var Bernadottes eller Görings ståndpunkt, men sant är att hans vita bussar inte bara räddade liv, utan även lånades ut till nazisternas egna fångtransporter.

Han var nog, som Karl Gerhard mycket klokt påpekade i en av sina elaka kupletter, en riktig kappvändare. Nazivänlig ända tills den tyska krigslyckan vände.

Men allt sådant misstänkliggörande av Bernadottes heder menar Göran Burén kommer från den israeliska propagandan under tiden för hans medlingsuppdrag.

Det kanske stämmer.

I sånt fall förklarar det varför hatet glödde i ögonen på Yehoshua Cohen.

Men det är ändå inte helt lätt att göra en man ur den miljön till en svensk nationalhjälte.

Och frågan är om vi behöver honom som hjälte?

I botten på Göran Buréns bok bubblar frågan huruvida konflikterna i Mellanöstern skulle undvikits om bara Folke Bernadotte fått fullborda sitt medlaruppdrag.

Troligen inte.

Hans FN-mandat höll på att haverera. Det slutade med kulor i stället för med ett fiasko, vilket är fruktansvärt. Men det var inte Yehoshua Cohen som stoppade freden. De israeliska gränser som ritades 1948 är ett minne blott.

Om kungen inte vill göra statsbesök i Israel, så visst. Det är en ganska rimlig hållning. Om kungahuset vill döpa sina barn till Estelle efter Folke Bernadottes hustru, för att föra minnet av den mördade greven vidare till nästa generation, så fine.

Men om utrikesnämndens ordförande (kungen) låter sina diplomatiska insatser styras av lastgamla familjetragedier är det inget annat än deprimerande. Om Israel ska straffas diplomatiskt, så är det för att de bedriver apartheidpolitik mot sin egen

befolkning. För att de mördar och svälter barn i Gaza. Inte för ett dåd som för 50 år sen utfördes av extremister som ansåg sig föra ett fortsättningskrig på andra världskrigets massmord på judar.

Göran Burén har skrivit en oerhört lärorik bok. Och jag tycker han har förtjänat en audiens hos kungen. Men de cirka 8 000 palestinier dödats i Israel-konflikterna bara de senaste 20 åren är trots allt betydligt fler än en svensk greve.

SAKPROSA

Mordet på Folke Bernadotte

Göran Burén, Leopard förlag