Snart spricker det

Vems fel är det? Och vem kan rädda jorden? LISA GÅLMARK har invändningar mot en storslagen bok om klimatkrisen

Hotad.

Jordens ekosystem har fått högre temperaturer. Torka, översvämningar, cykloner, högre havsnivåer, värmeböljor, bränder, nu senast i Kalifornien. På två år har Arktis gett vika med ytor stora som fem Storbritannien. Grönlandsisen har börjat smälta liksom Himalayas glaciärer; fortsätter uppvärmningen är närmare fyrtio procent av alla arter utrotade till 2050.

Nodlinjen. Så kallar journalisten Andreas Malm den kritiska punkt när själva livet, allt liv, står på spel. Nodlinjen är det läge i tid och rum då innehållet i bägaren rinner över. För jorden ett tillstånd som är orsakat av västerlandets civilisation genom en förbrukning av allt mer fossila bränslen, olja, kol, naturgas, utsläpp av metan.

De stora utsläppen av växthusgaser startade efter 1850 men den största förändringen skedde så sent som 1976–1977. Temperaturen steg med 0,3 grader, sedan 0,2 grader för de årtionden som följde. Från 2000 har takten skruvats upp, mellan 1990 och 1999 var den 1 procent, mellan 2000 och 2004, 3 procent.

Och nu går det fort, fortare än vad FN:s klimatpanel hinner räkna och snabbare än vad någon väntat. Naturens förmåga att ta upp koldioxidutsläppen försvagas – något som förväntades inträffa i slutet av detta sekel. Försvagningen beror på att ekosystemen ”organiserar sig kritiskt”. De når bristningsgränsen. I stället för att anpassa sig gradvis till nya förhållanden kollapsar de. Likt en sandhög vars pyramid kan formas högre och högre men vid ett ytterligare pålastat sandkorn rasar.

Alla klimatforskare skulle inte skriva under på bilden av situationen som en pyramid av sand. FN:s klimatpanel, nyligen tilldelad Nobels fredspris, har länge inte gjort det.

Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent är en monumental sammanställning av den forskning som talar för att jorden är i nödläge. Inte på grund av den samlade miljöförstöringen som sedan ett halvsekel tillbaka har baxats upp på agendan av utredare, fritänkare och miljöorganisationer – utan enbart på grund av klimatförändringarna.

Andreas Malm går grundligt tillväga; börjar med livets uppkomst, definition, princip, förklarar kolcykeln, blågrönalgernas stora roll, fotosyntesen. Läsaren bjuds på en resa över epoker och eoner, färdas genom syrgasrevolutionen, kambriska revolutionen (när djur dyker upp på scenen), tidigare händelser av massdöd på jorden.

Det är en snårig kunskapsresa med teleskop och mikroskop, genom en djungel där processerna, begreppen, metaforerna från olika forskares bildvärldar hopar sig. Ibland är det belysande, ibland är det förvirrande.

Några termer har nyckelfunktion. Biosfär, återkoppling, cyklisk kausalitet, svicklar, selektionstryck, trösklar – begreppen visar på en seger över en gammal natursyn som förhindrat insikter och därmed bidragit till Klimatpanelens felaktiga prognoser. Det är inte vettigt att endast räkna arter för sig, varje art måste ses i relation till andra arter. Det fungerar inte att se ekosystem som separata eller att ta miste på att organismer är medskapare av miljön. Naturens utveckling kan inte förstås uteslutande gradvis, den utvecklas i språng, och den kollapsar i skred.

Malms bok saktar ner diskussionen samtidigt som den höjer angelägenhetsgraden. Den säger: Låt oss börja från början och inte utelämna hur djupt klimatkrisen är förborgad i synen på livet. Den drar med läsaren i sin naturvetenskapliga fascination och i klimatkampen på de kritiska marxist-darwinisterna Stephen Jay Goulds, Richard Levins och Richard Lewontins sida, de som ser utvecklingen som mer samspelande med omgivningen än Richard Dawkins anpassade gener.

Visst, jag är med – men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av att se förbi den vetenskapstradition som ställde in skärpan både socialt och teoretiskt och därmed kunde rikta bredare och vassare kritik. Carolyn Merchant, Evelyn Fox Keller, Sandra Harding har visat hur den gamla mekanistiska natursynen fick ett startskott med Francis Bacons kvinnoföraktande metaforer på 1600-talet och hur den ersatte en tidigare kosmisk natursyn. Den påminner faktiskt om den som Malm presenterar som ny och länge förbisedd, en syn som för länge sedan formulerats av en rad utomeuropeiska kulturer som web of life, livsväven. Alltings sammanhörande med allt annat.

Nobelpristagaren 1983, den av vetenskapskollegor länge utfrysta Barbara McClintocks tidiga upptäckt av dna-molekylens komplexa organisation (1948), samspelet mellan dna-molekylen och cellen, organismen och miljön utanför organismen, saknas exempelvis i Malms resonemang. Trots att just denna upptäckt är så viktig i argumentationen. Även metaforerna syns mig aningslöst manligt kodade: spikklubbor, slagfält, strider, anfall, projektiler och exemplens bilar, producenter och fabriker.

Kanhända Miss Universums Profesora skulle ha fällt sitt berömda yttrande: ”Det kunde min morsa ha talat om för dig.” Men huvudpersonerna i Det är vår bestämda uppfattning … är inte morsor, eller ens både damer och herrar. Den homosociala världen med dess produktionssätt, sociala relationer, teknik och natursyn är inte föremålet för reflektion. Snarare ska den räddas av den maskulinitet som skapat den och dess klimatkris. Är det möjligt? Önskvärt? Hållbart?

Det är vår bestämda uppfattning …är ett mäktigt arbete, samtidigt gåtfullt: Om det brinner i knutarna, om det finns en pyroman i källaren och all ”bärkraftig” forskning säger att lågorna kan slå upp när som helst – varför förlora sig i den biosfäriska snårskogen? Och om läget redan överraskar oss, om Grönlandsisens kollaps hotar höja haven med sju meter, och ”politiskt undantagstillstånd” är anmodat från och med detta nu – varför inte vara grundligt maktkritisk?

I Malms storslagna bok ligger världen alltjämt i den patriarkala kulturens händer. Det är en delad värld – och en stor risk. Malm lovar ännu en volym, en fortsättning 2008. Under tiden, må ingen tröskel ha nåtts, inget sandkorn ha varit det utlösande. Biogeokemister i paneler och parlament – formera er. Om inte det mesta görs nu finns risken att det är för sent.

Lisa Gålmark