Frispråkig grevinna med känsla för stil

Modejournalisten Lotta Lewenhaupts memoarer: 500 sidor mumma

Av: Anna Andersson

Publicerad:
Lotta Lewenhaupt (född 1944) är en legendar inom svensk modejournalistik, känd bland annat som trendkänslig krönikör  i Damernas värld.
Foto: lasse allard
Lotta Lewenhaupt (född 1944) är en legendar inom svensk modejournalistik, känd bland annat som trendkänslig krönikör i Damernas värld.

Kanske var Ingrid Schrewelius först, men när det kommer till att föra ut mode på ett seriöst sätt till de breda massorna i Sverige är Lotta Lewenhaupt, född 1944, onekligen en frontrunner.

I slutet av 60-talet började hon arbeta som vad man i dag skulle kalla stylist och mellan 1971 och 1990 hade hon en stående spalt i Damernas värld, först kallad ”Det senaste”, sen uppdaterad till ”Det (allra) senaste”, och arrangerade vad som måste ha blivit hundratals fotojobb som visade svenskorna hur modevindarna blåste.

I början av 90-talet växlade hon över från mode till inredning – precis när inredning gick från något husmorsaktigt, med diskbänkshöjder och trevliga gardiner, till att bli ett intresse som blev en livsstil som blev, om du frågar mig, en masspsykos. Det ska dock inte skyllas på Lewenhaupt, hon hade bara näsa för nya trender.


I höst kom hennes memoarer, närmare 500 sidor mumma, kan man tänka sig, för den som är intresserad av mode, tidningsbranschen, kändisar och den tid som ömsom kallas för DDR-Sverige, ömsom för vårt lands guldålder. Anrättningen blir inte sämre av att Lewenhaupt är grevinna, med en uppväxt som skiljer sig från många andras.

I förordet skriver Lotta Lewenhaupt att nu blir det personligt och ”babbligt” med många utvikningar, hon har i skrivprocessen genomgått ”ett mentalt korsdrag”. Det är en föredömlig inställning hos alla som skriver om sitt liv. Men hon borde ha röjt upp lite mer i det genomblåsningen ställde till med. Så många stycken inleds med ”Ett stickspår här är…” eller ett ”À propos…” att jag tappar tråden oftare än jag gjorde i syslöjden där jag hade en välförtjänt tvåa. Dessutom är kapitelindelningen tematisk i stället för kronologisk, vilket gör det än svårare att följa med.

Det är också sällan man får läsa en så ogarderad skildring av en uppväxt i en adlig miljö

Mycket bygger på dagböcker och sparad korrespondens och en del saker redo-görs för oerhört detaljerat med långa citat, som uppgörelser med en dålig chef eller en jobbresa, medan de stora dragen blir svåra att se. Själva modet saknar jag till exempel – visst är detta en bok om Lewenhaupts liv och inte om svenskt mode men hur intresset föddes, vad det var som lockade, är rätt skissartat.

Och hur var det att jobba med mode på det präktiga 70-talet, och att sitta i navet när attityderna började förändras? Det hade jag gärna läst om. Läsningen känns som om man står med näsan in i en mosaik av tusentals små bitar. Ett par steg tillbaka hade behövts för att göra hela bilden synlig.


Men om man i stället läser i nedslag så har boken förtjänster. En är frispråkigheten. Hon har inga problem med att säga att någon var en idiot, skriver giftigt om kända människor men är också generös mot människor hon gillar. Hon skriver fint om vänskapen med Sighsten Herrgård, om när aids upptäcktes i Sverige och nyanserar den ”torka aldrig tårar utan handskar”-bild som många av oss har av dåtidens vård.

Hon är dessutom lika öppen om sitt eget liv, med en svår relation till mamma, en vild ungdomstid och destruktiva kärleksrelationer. Det är bjussig läsning.


Det är också sällan man får läsa en så ogarderad skildring av en uppväxt i en adlig miljö. Jag förstår att Lotta Lewenhaupt själv inte tycker att det är något att betona, men det är å andra sidan en värld de flesta av oss aldrig får tillgång till och därför ofrånkomligt intressant.

Ätten Lewenhaupt har lågt nummer i riddarhuset, det vill säga är en gammal adelsätt, det vill säga är en fin adelsätt. Uppväxtskildringen vimlar av gods och herresäten, hästavel och jakter, tjänstefolk och överdådiga julfiranden samt ett koppel excentriska släktingar (en krokodil i koppel förekommer).

Hon har själv en road distans till snobbismen som hon samtidigt bekräftar finns, och även om hon är noga med att hennes bakgrund inte har gett henne några genvägar i karriären, går det inte komma ifrån att den ger andra fördelar. En av dem är nog en brist på ängslighet och självförtroendet att säga exakt vad man tycker utan att sålla alltför mycket.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN