”Jag är en jävig och olämplig recensent”

Linda Skugge: Men Svanell misslyckas med att bli bäst på att vara medelmåttig

Av: Linda Skugge

Publicerad:
Adam Svanell.
Foto: johanna hanno
Adam Svanell.

Det är förmodligen lika bra att jag inleder med att säga att jag är jävig och förmodligen en helt olämplig recensent av Svd-journalisten Adam Svanells Anonyma prestationister – en historia om stress.

Jag blir helt enkelt utbränd av att läsa den. Bara ordet stress ger mig påslag. Dessutom blir jag provocerad av allt som har med utbrändhet att göra.

Så fort jag ser Anders Hansen och hans käcka snack om grottmänniskorna på savannen och kroppens kortisolnivåer blir jag på uselt humör. Lika arg blir jag när mina vänner och kollegor faller som käglor av väggen som de själva, med full speed, sprungit in i, och på löpande band blir sjukskrivna av välvilligt inställda läkare.


Något jag inte blev. Trots att jag var så mycket sjukare än Svanell någonsin var under sin av samhället bekostade rehabgrupp där de skulle lära sig att sluta prestera och där han, som han skämtsamt beskriver det, ”lajvade ostressad”.

Och där de på allvar fick skriva brev till sitt framtida jag (Svanells käcka utrop lyder: ”Var i nuet, uppskatta det! Vad är det annars för vits med alltsammans? Och var schyst mot dig själv. Andas! Pausa!”) och fikade och mös med någon Marie-Louises hembakta kaka och termoskaffe.

Trots att det, när jag var som sjukast, gick att hitta jävligt trista ”objektiva undersökningsfynd på organnivå” i min kropp var det ingen som kom på tanken att jag skulle få vila ett år under en utmattningsdiagnos. Eller få gå i antistressterapi. Nä jag skulle tydligen bara bita ihop.


Mot en bakgrund av sin egen krasch och att antalet sjukskrivningar under 2010-talet sexfaldigades för en diagnos som inte ens fanns för tjugo år sedan guidar Svanell oss genom utmattningens historia.

Jag hade jag definitivt inte skrivit något blaj om att vara ”schyst” mot mig själv, eller att det är viktigt att ”andas”

Svanell söker svaret på denna ack så vanliga och lika märkliga sjukdoms gåta. Varför är utbrändhet så vanligt i Sverige? Och varför nu? När vi har det så bra (innan coronan)? Är det en svensk åkomma? Ligger ”felet” hos individen eller är det ett strukturellt samhällsproblem? Hänger det ihop med vår tids förödande konkurrens, både inom yrkes- och privatlivet där vi ständigt tävlar, visar upp pinsamt lögnaktiga fasader för att framställa oss själva som en avundsvärd, snygg, lycklig och lyckad människa?

Att just Svanell blev utbränd blir under läsningens gång plågsamt tydligt. Och jag blir lite generad å Svanells vägnar. Här gör han ett gediget journalistiskt arbete och namedroppar alla för genren tongivande namn som Max Weber, Karin Johannisson, August Strindberg, Jonna Bornemark, Charlotte Perkins Gilman, Roland Paulsen, Susan Sontag, Bodil Jönsson och Pascal Chabot, men så inser han inte att svaret på frågan står svart på vitt. På sidan 53.

”Det är tur att Adam Svanell är ett av mina favoritsamtalsämnen”, skriver han, gravallvarligt, i samband med sitt första psykologbesök. I marginalen har jag skrivit ”blä”.


Om jag när jag var som allra sjukast i kortisolsvikt hade skrivit ett brev till mitt framtida jag hade jag definitivt inte skrivit något blaj om att vara ”schyst” mot mig själv, eller att det är viktigt att ”andas”. Utan: Glöm aldrig kraftlösheten. Glöm aldrig människospillran. Glöm aldrig alla tårar av utmattning. Stressen kom till dig av ett skäl. För att du ska sluta att fokusera på dig själv. Och hjälpa andra.

Svanell skriver att han försöker bli den bäste på att vara medelmåttig. Tyvärr lyckas han extremt dåligt med det. Det är den här boken ett bevis på. Så välskriven, så välresearchad, så oavbrutet intressant.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.