Florin är vinterns roligaste

Magnus Ringgren om en bok med många spår att följa

Foto: Stefan Tell
Magnus Florin är författare, kulturskribent och chefdrama­turg vid ­Dramaten.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Magnus Florins romaner har alltid fabulerat kring ett tema: ordning och kaos, syskonskap, banker och apotek, randiga saker. Han befinner sig ganska långt från den publikanpassade romansort som sysslar med relationer och självbiografiskt stoff. Han är mera antropolog än psykolog. Hans texter är inga trygga tillhåll, snarare intellektuella äventyrsberättelser. Han är kort sagt en mycket underhållande författare.

Den nya boken Förföljarna börjar mycket lovande. En man lägger märke till och börjar följa efter en äldre herre i centrala Stockholm. De hamnar på hotell Reisens terrass, och det visar sig att den förföljde egentligen är förföljaren. En relation som mästare och lärjunge uppstår mellan dem, och berättelserna, undervisningen börjar löpa mellan dem. Om berättelsen stannar av så upphör världen.

Medan åskregnet faller över Skeppsbron flyttar en beskäftig servitör de båda männen allt längre in i hotellet till allt påvrare utrymmen, men det tycks inte bekymra dem. I mästarens berättelse kommer Nordiska museet att spela en allt viktigare roll. Han hamnar där efter att ha följt efter en ung kvinna som arbetar på museets bibliotek. Den ena avdelningen i museet efter den andra stängs och töms på sina innehåll. Vaktmästaren (med familj) och kassörskan tycks själva förvandlas till museiföremål.

Personerna liknar museets dräktdockor – välgjorda ansikten och identiteter, men under maskerna är de som knappt ihophållna marionetter. De bär sina tankar, de tänker inte.

Därmed inte sagt att texten blir en trist abstraktion. Idéerna krumbuktar sig på ett mycket spännande sätt, och detaljerna som lånas in från ”verkligheten” är skarpt sedda och väl valda. Spelplatserna är mycket få, men kring dem skapas en hel värld, en värld som man har stort nöje av att jämföra med den verkliga världen.

Många tolkningar kommer fram och erbjuder sina tjänster. En stig genom romanen är ganska lätt att följa – man kan kalla den ”borgerlighetens förfall”. Om portalerna på Strandvägen sägs att de är ”sakta drypande av uppfunnen förflutenhet”. Hotell Reisen är byggt på lera och kommer så småningom att glida ner i Saltsjön, rum för rum. Nordiska museets stenmurar är så angripna av föroreningar och mikroogranismer att stenkonservatorn faller i gråt. Den representativa världens yttre förstörelse motsvaras av att dess inre töms och utarmas. Vad kommer att ersätta den borgerliga världens innehåll under den tid då yttermurarna ännu står kvar?

Så ser ett av spåren genom boken ut. Ett annat kunde vara en med alla medel dold erotisk spänning. Första gången en kvinna kommer på tal i texten brakar det magnifika åskvädret loss, och man känner hur stolt författaren är över detta grepp.

Ett tredje spår kunde bli en diskussion om förhållandet mellan kunskap och språk. Vet vi verkligen något om träden, insekterna, historien bara för att vi kan ge ord åt dem?

Hur berättelsen vindlar sig fram mot sitt upphörande ska inte avslöjas här. Ingenting bör heller sägas om huruvida den verkligen handlar om att förfölja och bli förföljd; en roman om ”stalking” är det dock knappast fråga om. Man bör i princip vara avvaktande mot romaner som låter sig reduceras till att ”handla om” något.

Magnus Florins handlag är lika lätt som allvarligt. Texten är på samma gång självklart närvarande och retsamt undflyende. Förföljarna är nog denna vinters roligaste och mest tankeväckande bok.

FAKTA

ROMAN

» Förföljarna

Magnus Florin

Albert Bonniers förlag