Roman

En roman som får mig att ta fram pekpinnen

”Ecstasy” är smart och informerad men saknar levande karaktärer

Av: 

Jenny Högström

BOKRECENSIONER

Jag gillar det direkta tilltalet i Isabelle Bervenius debutroman Ecstasy. Prosan är rapp, varje kapitel inleds med en glad emoji och romanens berättarjag kallar killen som hon ligger med för Cykelkillen. Det här blir kul, tänker jag. För det måste det ju med en roman som heter Ecstasy. 

Miranda är en vit medelklasstjej i tjugoårsåldern som pluggar beteendevetenskap på Södertörn. Hon har en bästis som heter Moa, också vit medelklass såvitt jag kan förstå, som väntar barn med sin kille. Själv befinner hon sig på behörigt avstånd från all familjebildning. Hon har som sagt en casual relation med den här Cykelkillen, hon har sina vänner, sina studier, sina konstnärsdrömmar och sin disk som samlas på hög i badkaret. Badkaret? Jäpp. Jag kommer osökt att tänka på en av mina bröder som diskade i badkaret när han var ung ungkarl i Malmö. Student­tillvaron förnekar sig inte, varken då eller nu.


Efter öppningen med Cykelkillen tänker jag att det ska komma andra killar. (För nåt måste ju hända.) Mycket riktigt dyker det upp en snubbe på kursen som heter Adrian. Och med detta är begärstriangeln igång: eftersom Adrian är upptagen blir han ännu mer intressant. Och eftersom Miranda riktar sitt intresse mot någon annan så vaknar Cykelkillen till liv och verkar plötsligt vilja bli ihop. 

Allt det här skulle precis lika gärna kunna vara intressant som ointressant, beroende på hur det är skrivet. Men hur detaljerat och träffsäkert Isabelle Bervenius än beskriver samtiden i storstaden från en ung vit heterokvinnas perspektiv, hennes leda, hennes längtan, hennes ovisshet – hur smart och informerad hon än är och hur snitsigt hon än väver ihop sin berättelse, så saknas något absolut grundläggande. Nämligen levande karaktärer.


Jodå, den förnumstiga Miranda analyserar och kommenterar hela vägen in i sojalatten, quinoasalladen, partydrogerna och de sexuella gråzonerna. Men jag hittar ingen förankring i texten till att hon skulle bli knäsvag av den här Adrian, eller när hon går från ointresserad till potentiellt intresserad av Cykelkillen (som förresten då får ett namn). Eller varför han skulle bli intresserad av henne, för den delen. 

Detta bygger nämligen enbart på påståenden, inte gestaltning. Och eftersom den här romanen är skriven på berättande prosa med realistiska snarare än formutmanande eller konceptuella ambitioner, så kommer här tyvärr den tråkiga skrivkurs­pekpinnen: show, don't tell. 

Okej, och språket då? Well, redan på sidan två utbrister kompisen Moa lillgammalt ”Köttets lustar sammanfaller sällan med kärleken”, medan Miranda väntar till sidan tre med att konstatera ”Jag känner mig redundant” när hennes ligg ockuperar badrummet.


Att ”luften är krispig som chips” och att romanen heter Ecstasy, fast Miranda bara går på rejv en enda gång alldeles för långt in i boken, får mungiporna på min emoji att störtdyka.  

Det är synd för jag tror den här romanen hade blivit helt okej i sin genre, om den bara hade kortats ner och stramats åt.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Vackert och brutalt om diktaturens barn

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Roman