Manérens mästare

Clara Törnvall läser en memoar som kom ut för sent

Foto: HENRIK MONTGOMERY
Tommy Berggren (född 1937) blickar tillbaka på livet och karriären i memoarboken ”Tommy”.
BOKRECENSIONER

Man ska inte ge ut sina memoarer för tidigt. Men Tommy Berggrens självbiografi Tommy visar att det också finns en fara i att vänta för länge.

Att läsa den är som att öppna ett relikskrin från 1900-talet. På andra sidan millennieskiftet hade hans hågkomster antagligen mottagits med större vördnad. Men 2017 har boklanseringen redan störts av en famös P4 Extra-intervju om prostituerade och politikerkärringar. I SVT:s Kulturnyheterna kommenterade Tommy Berggren reporterns kropp och blev senare tvungen att be om ursäkt.

Det finns en person som den här samtiden inte längre orkar träffa och det är ett självutnämnt manligt geni som inte kan bete sig.

Boken, som är researchad av Betty Skawonius och efterbearbetad av Berggren själv, är en tegelsten på 567 sidor.

Bristen på självkritik har lyfts fram som en av dess förtjänster. Är blåskryt kul? Jag vill svara ja, men det går inte.

Tommy Berggren i ”Joe Hill” (1971)


Allt börjar i barndomens idylliserade arbetarkvarter där den unge grabben blir teaterfrälst av Per Oscarsson som Hamlet på Göteborgs stadsteater. Tommy är ung, vacker och besatt. Och han har tur. Framgången som skådespelare kommer till honom, trots att han ofta är bakfull och oförberedd.

Som typisk trettiotalistman romantiserar han boxning, jazz, pojkstreck, slagsmål, Humphrey Bogart och Marilyn Monroe. Och han jämför sig naturligtvis med Strindberg, Brando, Mozart och snart sagt varje stor man som existerat.

Synen på den egna virtuositeten är densamma då han återberättar biofilmer för grannungarna i Masthugget som då han ett halvt sekel senare spelar Lång dags färd mot natt så att svetten får moppas upp från scengolvet.

I dag går det inte lika smidigt som förr att kalla sig ”working-class-fucking-hero” för att i nästa ögonblick åka till Rio de Janeiro och ”bli förälskad” i prostituerade kvinnor. I ett kapitel med rubriken ”Att leva är att känna” utnyttjar han lättsinnigt två olika unga kvinnor parallellt tills till och med luttrade strippklubbsmusiker vill slå honom på käften.

Det går att säga mer om förljugenhet och kvinnosyn men det räcker så. Vi har redan dragit i repen, statyn är satt i gungning.


Inför arbetet med boken lovar Tommy Berggren sin förläggare Abbe Bonnier femtio höga skratt från läsaren. Senare justerar han ned antalet till tjugofem. Jag skrattar ungefär femton gånger.

Roligast är det när Tommys karisma får kvinnor att svimma i hans armar, regissörer att ge upp och gå hem, redlösa jazzsaxofonister att mot alla odds resa sig och lagerarbetare på Volvo att vinka av honom från fabriken i samlad trupp.

Ur ”Elvira Madigan” (1967)


Under Dramatenåren finns kul rekvisitabråk med Alf Sjöberg och utfall mot ”sabotören” Keve Hjelm som riktar blicken åt fel håll i viktiga scener. Teaterregi och skådespeleri är en tävling som ska vinnas, inte ett intellektuellt arbete. Bokens mer bestående behållning finns i citat om språk och varseblivning av Harold Pinter och Birgitta Trotzig.

På Tommy Berggrens tid var det mer naket, fler slagsmål och större gränslöshet. Förolämpningarna var beskare, rent förintande och vädrades öppet. I dag är den unga generationen betydligt präktigare än det äldre gardet. Färre har råd att svina eller vinner någonting på det. Fördelen är att folk numera slipper bli psykiskt misshandlade av kollegor, chefer och kritiker, nackdelen att anekdoterna blir sämre.


När Tommy i slutkapitlet sitter i solglasögon inne på Operabaren och med ostron i munnen säger att vi måste hitta ett sätt att omfördela jordens resurser mer rättvist – då känner jag en sorts motvillig beundran för den obekymrade skamlösheten. Naturligtvis spelar han till viss del teater. Epilogen är skriven som en pjäs i vilken ingen i sällskapet lyssnar på rollfiguren ”TB”:s utläggningar om världssvälten och denne stundvis avbryter sig för att beställa en sexa vodka till.

Men exakt hur spel, koketteri och sann natur förhåller sig till varandra är svårt att genomskåda. Tommy Berggren är manérens mästare.

FAKTA

SJÄLVBIOGRAFI

»  Tommy

Tommy Berggren

Betty Skawonius

Albert Bonniers Förlag