Snart dras aktivister och influencers till milorna
Kolmilans historia och funktion skildras i ny bok
Publicerad 2022-12-29
Man kan driva genom en skog och plötsligt komma till en liten glänta där ljuset silar in. När det händer funderar jag ofta på om det är en gammal kolbotten jag står på. Har kolmilor rests här? Har totalt utmattade kolare som inte sovit på många dygn stått här och mellan tallstammarna tyckt sig skymta skogsrået, det kvinnliga väsen med rygg av bark som ensamma män kände närvaron av i skogarna? Harry Martinson skrev vemodigt om dessa gläntor i skogen. Han tyckte skogarna blev tråkigare när kolningen upphörde.
I tusen år milades det kol i Sverige, för att få fram träkol som hade den rätta, glasartade klangen. Idag tänker de flesta på träkol nästan bara när vi bestämt oss för att grilla en sommarkväll, men de som startade alltihop därborta i östra Turkiet för tiotusen år sedan gjorde det för att få fram den glödande kol som kunde smälta malm. Varenda påse grillkol bär på en lång civilisationshistoria.
När Sverige på sjuttonhundratalet stod för 35 procent av världsproduktionen av järn, byggde det på de tusentals kolmilor som glödde i skogarna. Den som i dag förfasar sig över kalhyggen skulle ha gjort det även för några hundra år sedan, när skogen kring bruken kalhöggs för att få fram ved till kolning och skalliga kullar och öde landskap bredde ut sig. Kampen om skogen är, än i dag, den evigt sista striden – kanske något av ett inbördeskrig, både mellan natur och exploatering och mellan arbete och kapital – för nationen Sverige.
Det är nog bara en tidsfråga innan rentav en och annan influencer börjar visa sig intill närmaste kolmila
Bönder och torpare hade kolningsskyldighet. De upplevde det som ett slaveri och ibland utbröt strejker. Arbetet kunde vara livsfarligt. Ibland ”slog” milan när för mycket syre trängde in och den övertändes på några minuter. Då kunde en kontantinkomst som betydde liv eller död i självhushållet vara borta i en handvändning. Ibland klev en milare ner sig när han gick däruppe med sin kolklubba för att täta milan och dog av brännskador:
Milan hostade till
och slog.
Kolaren ramlade i
och dog.
Inte en knota blev
kvar av karn.
Käringen med sina
nie barn
Tvangs av nöden på
socknen ut.
Annars var allt som
det var förut.
Helmer Grundströms gamla poem är ett av de sotiga litterära spår – från Geijer och Fröding till Dan Andersson och Harry Martinson – som går genom kolningens långa men ganska osynliga historia. Det är en oerhört manlig historia, trots att hela torparfamiljer på olika sätt var indragna i verksamheten. Kolmilan var alltid en hon, ett kvinnligt väsen. Den tändes på senhösten, skulle helst framåt jul vara ”urharkad” – alltså att kolen revs ur milan och fick svalna. De helt nedsotade kolaransiktena når oss på enstaka foton och det svarta i deras uppenbarelse har till och med fått litteraturvetare att skriva vithetsstudier om kolarna i exempelvis Dan Anderssons dikter och noveller.
Om kolningen har Gunnar Nygren, professor emeritus vid institutionen för samhällsvetenskaper på Södertörns högskola och själv fritidskolare, skrivit en underbar bok som fläker upp den verksamhet som var förutsättningen för exportlandet Sverige. Han vet vad hantverket handlar om: att kunna bedöma vad för slags rök milan avger, att leva med den, vaka över den, frukta den och förtrollas. Han konstaterar att i dag tillverkas det mycket litet träkol i Sverige, toppsiffrorna nåddes under andra världskriget när den gengas som är en biprodukt användes.
Är allt detta då bara historia? Nej. Det är nog bara en tidsfråga innan rentav en och annan influencer börjar visa sig intill närmaste kolmila. Biokol är nämligen ett annat namn på träkol. Den används nu mer och mer i all slags odling, därför att när den mylas ner i jorden håller den fukt och näring. Jag har säckar av dem stående i logen. Och traditionen är uråldrig: Amazonas ursprungsbefolkningar skapade under några årtusenden den oerhört bördiga svarta jord – Terra preta do india – som till ytan är lika stor som Storbritannien. När de portugisiska erövrarna anlände drevs de bort från jordarna.
Carl von Linné fattade det där med biokol. Under sin resa genom Dalarna 1734 såg han kolbottnar längs vägarna och hur bönderna lät boskapen passera över kolstybben för att gödsla den – ”med dyngans fetma” – och därefter strö ut den på åkrarna. Så skapas kolsänkor!
Men också de politiska aktivisterna på vänsterkanten bör nog ibland parkera sig intill staplarna med grillkol på varuhus och bensinstationer. En stor del av denna grillkol är nämligen helt enkelt kriminell. Det mesta av den kommer från Polen, en del tillverkas där, men framförallt packas kol om där – och då rör det sig ofta om illegal handel med träkol från Nigeria eller Ukraina.
Gunnar Nygren skriver att terrornätverket Al-Shabaab delvis finansieras med illegal träkolshandel. Och låt fläskkotletten eller paprikorna du grillar i sommar ta smak av följande mening i Nygrens bok: ”Vinsterna från illegal handel med träkol i Central- och Östafrika är troligen större än från illegal droghandel.”
Kolning – historier och hantverk består inte enbart av historieskrivning, utan är också något av en handbok för hur milor ska resas – resmilor eller mer traditionella liggmilor. Och om hur biokol kan tillverkas på egen hand. Runtom i Sverige kommer de traditionella milorna att tändas framåt sommaren; numera gör ingen det under de kalla månaderna.
Kolmilans mystik består. Influencers, vänsteraktivister och vanligt folk kommer snart att börja tala om skogsrået igen.