Klimathotet

Han drar ner byxorna på teknikfetischisterna

Alf Hornborgs bok om klimatkrisen förtjänar att läsas och diskuteras

Av: 

Sven Anders Johansson

Vindkraften – i stället för att vara en del av lösningen i klimatkrisen legitimerar den att vi bara fortsätter som vanligt, skriver Alf Hornborg.
Vindkraften – i stället för att vara en del av lösningen i klimatkrisen legitimerar den att vi bara fortsätter som vanligt, skriver Alf Hornborg.

BOKRECENSIONER

Det mest obekväma budskapet i Alf Hornborgs bok Kannibalernas maskerad är att de tekniska lösningar som alla politiska partier, ja västvärlden i sin helhet, i dag hoppas ska lösa klimatproblemen inte kommer att fungera. Elbilar, vindkraft, solenergi – de har ingen positiv effekt. Tvärtom är de i grund och botten bara medel för att vi ska kunna fortsätta som förut, med samma fossilbaserade tillväxt. Den enda skillnaden är att arbetet och miljöbelastningen med teknikens hjälp flyttas till en annan plats, där vi slipper se dem.

Ja, obekvämt och övertygande är det, men också rätt underhållande, när inflytelserika teknikoptimister som Johan Kuylenstjerna (tidigare chef för Stockholm Environment Institute), Johan Ehrenberg, (grundare av tidningen ETC) eller Jan Gradvall (journalist köpt av eljätten Eon) bemöts och kläs av.

Problemet, menar Hornborg, är inte bara att solenergi och vindkraft står för en försvinnande liten del av världens energiproduktion (ja, till och med en liten del av ökningen av energiproduktionen); problemet är att dess tillskyndare blundar för den energi som går åt för att tillverka de ”förnybara” energikällorna. Vindkraftturbinerna är genomsyrade av fossil energi, som han uttrycker det.

Att medvetenheten om detta är så låg, att folk tror att de ”räddar klimatet” när de åker omkring i sina elbilar eller köper solpaneler, beror på en utbredd benägenhet att separera tekniken från dess samhälleliga förutsättningar, menar Hornborg. Detta är ett av bokens huvudargument: teknik är inget autonomt. Tekniken är sammanvävd med ekonomi och andra samhälleliga förutsättningar, ja med hela den globala ojämlikhet som kännetecknar vår historiska situation.

Om teknikfetischismen är det ena angreppsmålet i Kannibalernas maskerad, är dagens nationalekonomi det andra. Nationalekonomerna påminner om medeltidens teologer, menar Hornborg: de försvarar en världsbild som har blivit helt passé. På medeltiden var det föreställningen om att jorden är världens centrum, i dag är det den eviga tillväxten. Det är en effektiv liknelse. Och deprimerande – för är det inte ekonomernas direktiv hela den politiska apparaten fortfarande slaviskt följer?

Att han faktiskt har ett recept är förstås en styrka, men det går inte att komma ifrån att det känns både omöjligt och otillräckligt på samma gång

Så vad bör göras? Hornborg diskuterar ingående begreppet nerväxt. Det är ingen ny idé, det finns en hel rörelse bakom begreppet. Men även om han håller med om att tron på den eviga ekonomiska tillväxten måste överges efterlyser han större teoretisk precision. Nyckeln i hans eget recept är pengar. Ja, han tar i från tårna på den punkten: ”Utformningen av våra pengar är utan tvivel roten till antropocen.” Eftersom pengarna formar både samhället och individerna måste vi införa en ny form av pengar som bara kan användas lokalt, pengar med en begränsad räckvidd, anti-globala pengar.

Att han faktiskt har ett recept är förstås en styrka, men det går inte att komma ifrån att det känns både omöjligt och otillräckligt på samma gång. Förklaringen är naturligtvis att det inte finns några möjliga lösningar inom de omständigheter vi uppfattar som givna. Därmed blir det teoretiska tänkandet och fantasin avgörande. Vi måste, som Hornborg skriver, ”tänka på ’natur’ och ’samhälle’ på nya sätt”. Problemet med den rådande uppdelningen är att den ger naturvetarna monopol på att tala om naturen, och samhällsvetarna och ekonomerna monopol på samhället. Med välkänt resultat.

Men av någon anledning håller Hornborg fast vid samma uppdelning. Visserligen är han klar över att ”natur och samhälle är oupplösligt sammantvinnade”, ändå bestämmer han att vi bör ”skilja på dem analytiskt”. Det är underligt. För innebär inte det att han, precis som nationalekonomerna, låter sig styras av en obsolet idé? Resultatet blir en analys som i förväg väljer bort den sanning den har avtäckt: att verkligheten är sammantvinnad.

Den kritiska uppgiften är att visa upp konsekvenserna av den dialektiken

”Ångmaskinerna bestod till hälften av natur och till hälften av samhälle” kan Hornborg skriva. Hur då? Och varför i så fall 50/50 och inte 49/51? Vad jag menar är att det här sättet att förstå relationen mellan ”natur” och ”samhälle” är för stelbent, för dualistiskt. I likhet med sin forne adept Andreas Malm envisas Hornborg med att sida upp och sida ner skälla på Bruno Latour för att han överger distinktionen natur/samhälle, och samtidigt negligera dem som tänker relationen dialektiskt – som en Theodor Adorno eller en Timothy Morton.

Går man på den senare vägen kan man argumentera för att både teknikfetischismen och tillväxttron har stelnat till andra natur: de har övertagit den gåtfulla självklarhet som naturen själv har förlorat. Medan skogarna har förvandlats till monokulturella plantager, har internet blivit den plats där vi tillbringar vår tid, där vi är hemma. Den kritiska uppgiften är att visa upp konsekvenserna av den dialektiken. Och det är trots allt vad Hornborg gör, ytterst övertygande. Må hans bok bli läst och omdiskuterad!

ANNONS

Bokrea: exklusivt på Adlibris! Populära böcker i bokrean som du bara hittar hos Adlibris är här.

Extern länk från Adlibris

Beställ här

Publisert:

LÄS VIDARE

Nu krävs mer än bara lydiga demonstrationer

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimathotet

Tillväxt

Ekonomisk politik

Andreas Malm