Lyssna på Lokko

Publicerad:
Uppdaterad:

BOKRECENSIONER

Mattias Alkberg om en samling texter som får allt att hänga ihop

Andres Lokko är medarbetare i Aftonbladet Kultur, därför recenseras hans bok av Mattias Alkberg, musiker, poet och kritiker i Norrbottens- kuriren.
Andres Lokko är medarbetare i Aftonbladet Kultur, därför recenseras hans bok av Mattias Alkberg, musiker, poet och kritiker i Norrbottens- kuriren.

Vi var några i Luleå som höll på med ett fanzine som hette Butter i början av 00-talet och en gång skickade Andres Lokko, då upptagen med Sperma- haren eller om det var Feber, en kamphälsning till oss. Den togs på redaktionen emot ungefär som stockholmsstudenternas hälsning till de strejkande gruvarbetarna 1969: Sköt ert. Lite, så.

Jag berättar inte det för att distansera mig från Lokko. Inte för att visa mitt oberoende heller, inte ens för att presentera mig. Jag menar bara att det är skillnad. På norr och söder, på storstad och småstad. Det finns klassresor och så finns det klassresor som bara är utflykter över en dag eller tre, med mat- och sovsäck. Det är skillnad på att ge sig av och att stanna kvar. Jag är en som stannade, Andres Lokko är en som rörde på sig. Det påverkar antagligen min läsning lika mycket som hans skrivande.

David Cameron fick nyligen sin cykel stulen är en samling i urval av Lokkos texter i framför allt Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Jag tycker mycket om den.

Texterna är i kronologisk ordning. Den inleds 2008 mörkt med en rapport om gängrelaterade mord i London, och en hastig reflektion kring en stockholms-hipstervärld som Lokko antagligen härskade över bara några år innan. Antar jag. Återigen det där med skillnaderna. Den avslutas våren 2013 med att Margret Thatcher ska begravas, och hur Lokko och hans engelska vänner förutspår kaos på gatorna i de engelska storstäderna.

Det händer mycket mellan dessa texter. Lokko gifter sig, skiljer sig, får barn och flyttar hem till Sverige. Det skriver han inte mycket om, han är inte den sortens skribent. Eller, jo, det är han visst det. Mer än många andra anlägger han ett högst personligt, nästan privat, perspektiv på det han skriver om. Som krönikörer ofta gör. Men det är lite som tipset Natalia Kazmierska återberättar i det fina förordet: ”Man får göra sig lite till en seriefigur”.

Och jag då, som den popkulturpundare jag är, börjar genast tänka på vilken seriefigur det skulle vara. Kanske Nite Owl, från Alan Moores Watchmen, protagonisten i bakgrunden som ändå är med till det bittra slutet. På grund av sitt rättvisepatos och sin lojalitet. Som kunde ha samma dröminskription på sin gravsten, bara namnen utbytta: ”Här vilar Andres Lokko. Han bjussade aldrig på sig själv.” Det går att läsa boken som en biografi, om man skulle vara intresserad av det. Och jag är ju det.

Den stora förtjänsten är dock en annan. Den är politisk och intellektuell. Det är sambanden. Dansbandskampen och de nationalistiska strömningarna. Riksdagsledamöters favoritmusik och vad det egentligen betyder. Att vi borde ta det på större allvar än vi gör.

Vi och vi, förresten. Jag tar det ju på enormt stort allvar. Vi som håller på med popkultur vet att det handlar om så mycket mer än bara identitetsmarkörer och popularitet. Att de som kallar det snobbism och elitism borde anstränga sig lite mer. De som klagar inte borde känna ett sådant bildningsförakt. Det är sällan vi som röstar på Krist- eller Sverigedemokraterna, det är de andra. Som ser sina omständigheter och tillkortakommanden som så omfattande att de måste välja eller snickra ihop en hel främlingsfientlig ideologi kring det.

Mörkret som inleder boken lättas visserligen upp lite, men efter upploppssommaren 2011 blir det allt längre mellan de skämtsamma formuleringarna, och den nästan larvigt ansträngda optimismen, kampviljan, och drömmen om snällhet tar över. För det måste ju vara så. Livet borde vara, inte en schlager, men en Håkan-refräng. Även om verkligheten i långt större utsträckning låter som Burial. Men att avstånden mellan dessa inte är oövervinnerliga eller ens dåliga. Det gäller bara att lyssna noga. Allt hör nämligen ihop.

Andres Lokko är medarbetare i Aftonbladet därför recenseras hans bok av Mattias Alkberg, musiker, poet och kritiker i Norrbottenskuriren.

Mattias Alkberg

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.