Jesus i maktens centrum

Magnus Ringgren läser en tät roman av Lars Andersson

Foto: Nils Ramhöj
Lars Andersson.
BOKRECENSIONER

Lars Anderssons senaste bok Salome Alexandra är tät och mycket vacker på det sätt som jag lärt mig kräva av hans romaner. Han kallar den för en ”kungasaga” och för ihop den med Kievs vår och Pestkungens legend, ett par tidigare kortromaner. Men kung Jannai hamnar här i drottning Salome Alexandras skugga, och båda står i starkt ljus från en Jesusgestalt som i flera avseenden är en annan än den vi möter i evangelierna.

Den judiska historien århundradena före vår tideräkning är krånglig och mycket sorglig, och om jag skulle ha en enda invändning mot den här boken är det att den rabblar nödvändiga bakgrundsfakta i stället för att gestalta dem.


Men huvudidén är genial och bygger på en del obskyra notiser i Talmud. Den religiösa och politiska miljön kan ha gett liv åt många Messiasgestalter som glömts bort och aldrig skapat någon livskraftig rörelse kring sig. Lars Andersson flyttar helt enkelt stora delar av Nya testamentets historier hundra år tillbaka till år 80 f Kr, strax före den romerska ockupationen av Israel.

Jesus tillbringar sin ungdom i Alexandria tillsammans med sin fariseiske och lagtrogne lärare. Han möter ett mångkulturellt samhälle där till och med buddhistiska trosutövare förekommer.

När det för ett ögonblick blir något lugnare hemma i Landet (det vill säga Israel) återvänder de till Jerusalem. Jesus hamnar omedelbart i ett nät av sammantvinnade politiska och religiösa motsättningar, och avrättas på orättfärdiga grunder. Precis som i evangelierna uppstår han från de döda och visar sig för de kvinnor som följt honom.

En av dem är drottning Salome Alexandra. Så här nära makten kommer aldrig evangeliernas Jesus. Han får en roll i ett tragiskt krönikespel av shake­spearska dimensioner. Kung Jannai är sjuk, lynnig och maktlysten. Prästerna träter om rätta sättet att följa den reli­giösa lagen.

Och drottningen söker de djupare sanningarna genom att bokstavligen gå genom berg och vatten. Rit och liv blir ett och detsamma. Lars Anderssons romanvärldar är alltid symboliskt byggda, och vatten är alltid ett slags dopvatten hos honom.


Romanen har djupa kunskaper om judisk tro. Den förs framåt i blixtrande ­poetiska scener. Människor som varit med om ting som ligger långt utanför deras vanliga språk får sällsamt vackra ansikten som lyser upp ett ögonblick för att sedan försvinna in i natten igen. Mellan drottningen och Jesus tycks det finnas en hemlig kärlek som går långt bortom intimitet, sexualitet och ägande.

När Salome Alexandra efter Jesu död och uppståndelse blir änka får hon den politiska makten i några år som blir förhållandevis stillsamma och lyckliga för landet. Före nästa katastrof ska folk i alla fall få andas ut en stund, och romanen menar nog att det är Jesu förtjänst.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Jesus